hvilkas intrasslade affirer Ständerna , på Rege-
ringens förslag, mnödgats åtaga sig. Friherre
Boije hade yttrat, att redaktionen ej var god;
efter detta erkännande af en man med Friher-
rens juridiska kunskaper, förundrade sig Gref-
ven öfver, att han kunde rösta för antagandet af
en lag, hvari sjelfva oräställningen var otydlig.
Talaren gladde sig på Friherrens vägnar, att den-
ne, som var en gammal man, hunnit den lyckliga
ståndpunkt, då han såg allting ljust. Grefven för
sin del var icke lika lycklig. Hau ihågkom vådan
af de koncessioner, hvartill man tillförene förmått
Ständerna: hura man aflocka! dem indragningsmak-
ten öfver Tidningar, med löfte alt återställa den,
ett återställande, som ännu ej ägt rum; erinrade om
sältet huru regeringen begagnat det envälde, hon ä-
ger i den ekonomiska lagstiftningen; det vore då i
sin ordning, att Ständerna äfven ägde ett motsva-
rande. Grefven trodde s:g veta, att konungen i detta
fall endast önskat ett veto, man borde då icke på-
m något mera. En talare hade sagt, att
Oo
truga hor
fädernas missgerningar hemsökasipå barnen intill tre-
dje och fjerde led. Just detta, och fruktan för den
nva lagens följder, var för Grefvea en avledning
att afslå den. Ett lifligt bravorop beledsagade delta
anförande.
3. EB. Hr Grefve De Geer hade vid förra Riks-
dagen icke ägt rätt, all yttra sig öfver denna frå-
ga, emedan han då innehaft det dyrbara förtroen-
det, att leda Adelns öfverläganingar; men han må-
ste erköona, alt han icke med så mycken glädje
bekräftat något af Ständernas beslut som det när-
varande. Han bade, med all uppmärksamhet och
all den tankeförmåga Försynen gilvit honom, gran-
skat denna lag, och ej deri fannit några vådor, men
väl väsendtliga garantier emot framtida missbruk,
hvarföre Grefven tillstyrkte dess antasande.
Hr Cedersehöld: förra Riksdagen hade varit ut-
märkt af Ständernas medgörlighet och deras försa-
kelse af egen makt, samt misskännande af egen rätt.
Efter en sådan eftergifvenhet var en reaktion icke
ovanlig, och deraf kom den förändrade åsigten hos
närvarande Riksdags Ständer. Talaren ansåg Grund-
Jagsförändringen öfverflödig. - En återblick på våra
fordna realisationper bevisade, huru föga gagnelig Re-
geringens inverkan varit för dem. Realisationen år
1776 gick öfver ända genom Riksgäldssedlarna, och
skulden för 1809 års sedelfabrikation kunde egen-
teligen icke skjutas på Ständerna, när det var Re-
geringen, som äfven i detta fail haft initiativen.
Emot Konungens Rådgifvare kunde intet åtal äga
rum, när de tillstyrka hvad Statsmakterna besluta,
och Regeringen kunde således aldrig komma att bä-
ra något ansvar för de åtgärder till myntets för-
sämring, som Ständerna gemensamt med henne kunde
komma att vidtaga. Historien varnade talaren och
stärkte ej hans tro på de nya garantierna. Tvertom
väckte den ifver, hvarmed man nu sökte genomdrif-
va Grundlagsförändringen, hos honom nya farhågor.
Det föreslagna silfverlånet, proportionen af 5 till 8
m. m. ingåfvo honom sådana. Han erinrade sig hu-
ru man år 1812 förstått tillviona sig indragnings-
makten, och huru man envist bibehållit den, sedan
det genom ödets tillskyndelse lyckats, att icke hel-
ler vid förra Riksdagen få den afskaffad. År 1810
hade man hyst fruktan för, att f. d. Konungen kun-
de närma sig Svenska gränsen, och för att förebyg-
ga de oredor detta kunde medföra, bedt Regeringen
vidtaga någon Åtgärd t. ex. någon minskning i dess
underhållssumma. I stället hade en lag utfärdats,
som Ständerna voro långt ifrån alt ana, och hvar-
igenom Svenska medborgare, som råkade komma 1
någon beröring med f. d. Kongl. familjen, blottställ-
des för de största vådor. Af alla dessa skäl af-
styrkte talaren bifall till förslaget.
Frib. Kantzou uppläste ett skriftligt anförande
af innehåll, att han ej ansåg den föreslagna Grund-
lags-förändringen nyttig eller behöflig. Vore frå-
gan om ett veto för Konungen, att, ifall Ständer-
na skulle sjelfmant vilja vidtaga en nysedelutsläpp-
ning, då kunna säga nej, så ärnade talaren föreslå
ett sådant hos Konstitutionsutskottet. För närva-
varande faros likväl en tillräcklig säkerhet deremot,
då Ständerna ställt sin Bank under allmän lag, och
Svea Hofrätt kun-?e förklara Banken i sessions-till-
stånd, den stund han icke uppfyllde sina förbindel-
ser. Denna lag kunde Ständerna ej upphäfva utan
Konungens samtycke, och den behöfde sålunda en-
dast handhafvas. Ett dylikt förhållande skulle
dessutom genast inom 8 dagar vara- kändt af hela
landet, och opinionen och offentligheten vore så-