hvilkas intrasslade affirer Ständerna , på Regeringens förslag, mnödgats åtaga sig. Friherre Boije hade yttrat, att redaktionen ej var god; efter detta erkännande af en man med Friherrens juridiska kunskaper, förundrade sig Grefven öfver, att han kunde rösta för antagandet af en lag, hvari sjelfva oräställningen var otydlig. Talaren gladde sig på Friherrens vägnar, att denne, som var en gammal man, hunnit den lyckliga ståndpunkt, då han såg allting ljust. Grefven för sin del var icke lika lycklig. Hau ihågkom vådan af de koncessioner, hvartill man tillförene förmått Ständerna: hura man aflocka! dem indragningsmakten öfver Tidningar, med löfte alt återställa den, ett återställande, som ännu ej ägt rum; erinrade om sältet huru regeringen begagnat det envälde, hon äger i den ekonomiska lagstiftningen; det vore då i sin ordning, att Ständerna äfven ägde ett motsvarande. Grefven trodde s:g veta, att konungen i detta fall endast önskat ett veto, man borde då icke påm något mera. En talare hade sagt, att Oo truga hor fädernas missgerningar hemsökasipå barnen intill tredje och fjerde led. Just detta, och fruktan för den nva lagens följder, var för Grefvea en avledning att afslå den. Ett lifligt bravorop beledsagade delta anförande. 3. EB. Hr Grefve De Geer hade vid förra Riksdagen icke ägt rätt, all yttra sig öfver denna fråga, emedan han då innehaft det dyrbara förtroendet, att leda Adelns öfverläganingar; men han måste erköona, alt han icke med så mycken glädje bekräftat något af Ständernas beslut som det närvarande. Han bade, med all uppmärksamhet och all den tankeförmåga Försynen gilvit honom, granskat denna lag, och ej deri fannit några vådor, men väl väsendtliga garantier emot framtida missbruk, hvarföre Grefven tillstyrkte dess antasande. Hr Cedersehöld: förra Riksdagen hade varit utmärkt af Ständernas medgörlighet och deras försakelse af egen makt, samt misskännande af egen rätt. Efter en sådan eftergifvenhet var en reaktion icke ovanlig, och deraf kom den förändrade åsigten hos närvarande Riksdags Ständer. Talaren ansåg GrundJagsförändringen öfverflödig. En återblick på våra fordna realisationper bevisade, huru föga gagnelig Regeringens inverkan varit för dem. Realisationen år 1776 gick öfver ända genom Riksgäldssedlarna, och skulden för 1809 års sedelfabrikation kunde egenteligen icke skjutas på Ständerna, när det var Regeringen, som äfven i detta fail haft initiativen. Emot Konungens Rådgifvare kunde intet åtal äga rum, när de tillstyrka hvad Statsmakterna besluta, och Regeringen kunde således aldrig komma att bära något ansvar för de åtgärder till myntets försämring, som Ständerna gemensamt med henne kunde komma att vidtaga. Historien varnade talaren och stärkte ej hans tro på de nya garantierna. Tvertom väckte den ifver, hvarmed man nu sökte genomdrifva Grundlagsförändringen, hos honom nya farhågor. Det föreslagna silfverlånet, proportionen af 5 till 8 m. m. ingåfvo honom sådana. Han erinrade sig huru man år 1812 förstått tillviona sig indragningsmakten, och huru man envist bibehållit den, sedan det genom ödets tillskyndelse lyckats, att icke heller vid förra Riksdagen få den afskaffad. År 1810 hade man hyst fruktan för, att f. d. Konungen kunde närma sig Svenska gränsen, och för att förebygga de oredor detta kunde medföra, bedt Regeringen vidtaga någon Åtgärd t. ex. någon minskning i dess underhållssumma. I stället hade en lag utfärdats, som Ständerna voro långt ifrån alt ana, och hvarigenom Svenska medborgare, som råkade komma 1 någon beröring med f. d. Kongl. familjen, blottställdes för de största vådor. Af alla dessa skäl afstyrkte talaren bifall till förslaget. Frib. Kantzou uppläste ett skriftligt anförande af innehåll, att han ej ansåg den föreslagna Grundlags-förändringen nyttig eller behöflig. Vore frågan om ett veto för Konungen, att, ifall Ständerna skulle sjelfmant vilja vidtaga en nysedelutsläppning, då kunna säga nej, så ärnade talaren föreslå ett sådant hos Konstitutionsutskottet. För närvavarande faros likväl en tillräcklig säkerhet deremot, då Ständerna ställt sin Bank under allmän lag, och Svea Hofrätt kun-?e förklara Banken i sessions-tillstånd, den stund han icke uppfyllde sina förbindelser. Denna lag kunde Ständerna ej upphäfva utan Konungens samtycke, och den behöfde sålunda endast handhafvas. Ett dylikt förhållande skulle dessutom genast inom 8 dagar varakändt af hela landet, och opinionen och offentligheten vore så