Den liragavarande nya redaktionen Destamde nar-
mare sättet, huru detta prerogativ skulle begagnas.
Den innebar intet nytt; den vore egentligen blott
negativ, ej positiv, och till tendens fullkomligt en-
lig med grundlagens anda, emedan den fyllde en
lucka i den ofvannämda 16 4Sin.
Grelfve Cronhjelm beklagade, att denna fråga
förekommer i sådan ordning som den nu gör, och
icke i den rätta och naturliga ordningen. Rikets
Ständer hade vid förra Riksdagen beslutat silfver-
utvexlipgen , att taga sin början år 1833, och så-
lJunda förutsatt, att, när de sammanträdde år 1935,
skulle rätta tidpunkten vara inne, att företaga af-
görandet af detta lagstadgande, och pröfva huru-
vida några nya garantier behöfdes för den redan
började och fortgående realisationen. Nu deremot
vore förhållandet omvändt. Ständerna hade sam-
mantradt utar att äga något bestämdt mynt, och
likväl ville man, att de skulle antaga garantier för
en realisation, som ej ägt rum. Sådan hade förra
Riksdagens mening icke varit.
Grefven medgaf, att Konungen borde äga ett
veto, för att afböja framtida tillgrepp af Banken.
Men detta ägde han redan i 16 S. af Regerings-
formen samt i mynibestämningslagen, och ett när-
mare bestämmande af ett sådant veto ärnade ta-
laren sjelf föreslå hos konstitutions-utskottet, ifall
ingen annan ville göra det. För närvarande trod-
de Grefven att Konungen af omsorg för sin vär-
digbet, sin person och sin dynasti, icke borde ef-
terstväfva en makt, som kunde ge anledning till
så mycket missnöje och misstanka. Om det nem-
ligen så hände, att Konvungen framdeles, i trän-
gande behof, begärde anslag af Ständerna, till hvil-
ka inga andra tillgångar funnos, än att taga dem
ur Banken, och Ständerna föreslogo detta, samt
Kongl. Maj:t biföll det; så skulle, i vårt outveck-
lade samhällsskick , — då massan af folket har så
föga begrepp om rådgifvarnes ansvarighet, och
då dessutom ingen sådan för dem kunde äga rum,
enär de samtyckt till en sak som båda statsmakter-
na antagit, då de suto qvar på sina platser och
försvarade åtgärden, — så skulle allmänna menin- I
gen i landet ställa Konungen till redo för denna
felaktiga åtgärd, och det var från en sådan miss-
tanka man borde söka befria Konungen.
Den föregående talaren hede sagt, att den före-
slagna redaktionen icke var vådlig. Grefven trod-
de emellertid, att den kunde bli det. Sista punkten
i nämde S kunde nemligen medföra ett vådligt
strypsystem, emedan den tillerkände Konungen
rättighet, att låta den inflytande bankovinosten
qvarstadua i Banken, till förstärkande af dess fond.
På de 5 år, som förflöto emellan Riksdagarne,
kunde då 3 millioner dragas ur rörelsen, och af
dessa skäl ansåg grefven den föreslagna lagen lika
vådlig för nationen som för Konungen.
Hr Rosenblad medgaf, att silfver-utvexlingen
bort föregå denna lagfråga, men hvar och en, som
biföll den senare, biföll äfven den förra. Den nya
redaktionen åsyftade, att borttaga tviflet om reali-
sationens verkställande. Man hade orätt, att vilja
kasta ansvarigheten för Bankens tillgripande på Ko-
nungen. Talaren anförde flera exempel på hvad
som skett från 1720 till 1772, då Ständerna ensam-
ne beslöto allt och Konunga-makten var ingen.
Om det för öfrigt än så skulle hända, att Konun-:
gen befallte, det Bankens vinst förvarades, till för-
stärkning af dess fond, så skulle väl Sverges han-
del och rörelse betala denna brist. 16 4 var svår
att tillämpa, och derföer behöfdes den nya re-
daktionen. Det vore föröfrigt af nytta att lagstift-
ningen i detta fall, likasom i andra, ej funnes en-
sam hos Ständerna. Dessa regerades så ofta af
intressen, passioner och fördomar. Regeringen vo-
re upphöjd öfver dessa, och det vore tid, att man
jemväl i detta fall tryggade sig tull Konungen, då
det var i förening med sina Konungar, som Sverge
stått i 20 sekler, under det att andra vida mäkti-
gare och rikare stater sammanstörtat.
Hr v. Hohenhausen ansåg det illa, om ansvaret för
felaktiga financiella åtgärder skulle drabba Konun-
en. Rådgifvare-personalens ansvarighet vore icke
alltid verklig, och Fiankrikes senaste exempel be-
visade, att folket icke alltid respekterade denna an-
vorighet, utan sökte den högre upp. Med eller
utan realisation behöfdes större garavutier, än Stän-
dernas allena, och derföre vore det till landets väl,
som den nya redaktionen horde antagas. Hit
tills hade Ständerra ensamme burit ansvaret; Rege-
ringen skulle nu dela det, och skulle, till följe
af denna delaktighet finna det betänkliet. att till-