AIVev PAD SER SL II S-LbD JACgaLlva 113 y LAdSHiIC, HLICIL fet UUCU 2 icke dermed lät nöja sig, utam åsyftade ett positivt, uvödgades han till alla delar förkasta dea. Om det nya förslaget antoges, skulle regeringen nediragas i en mät acd småbestyr, oförenlige med Konungamaktens värdighet, kollisio—ner skulle uppkomma emellan båda statsmakter ne, Riksens Ständers makt skulle purafyseras. Hon anförde svårigheten att till Bankofullmäktige finna oberoende män 2, hvilka skulle åtaga sig att tjena två herrar. Han våminte slut-ligea om den gamla mäinisteriella regeln: divide et impera! a antydde de vådor staten derigcnom kunde och proponerade en ny redaktionsförändring, hvarigenome Konungen erhöll en negativ makt. D:r Petersson talade för 8 S:s nya redaktion. D:r Lindahl höll sig till den gamla redaktionen. Man hade ständigt satt nya lappar på konstitutionen, men ingen— ting hade derigenom blifvit vunnet. Kappningsförsök hade: ätven blifvit t gjorde i Norge, men alltid afslagne, och Norrmännen finna sig dervid lycklige. Vi hafva deremot varit mera medgörlige, och genonr alla våra appoffringar ha vi blott vunnit en negativ förmån: upplysning om värt olyck-liga utarm: ade tillstånd. Biskop I Faxe: för nya redaktionen. Professor Agardh: Buligt grundlagen äga der r rättighet : att utvifva sedlar: Konungen not vätt att slå mynt. Detta förutsätter en kommunikation emellaa statsmakterna, hvilken uttryckes uti den föreslagna S, hvilken ej ger Konungen någonjannan rättighet än den har förut äger. Talaren trodde att, om ej S antoges, skulle Ständerna få återvända hem med oförrättadt ärende. Professor Grubbe hade under vetenskaplig forskning ej funnit något skäl, att ej Konungen bör deltaga i i den iinancicila lagstiftningen s så välsom uti den civila och criminellaD:r Holmström: för förslaget. Leklor Laurenius trodde, alt representanten ej ägde rätt att uppoffra nationens rättighet att ensam förvalta banken. Han trodde sig handla i öfverensstämmelse med den allmän— na viljan, då han nu uttalade sitt Nej. Prosten Elfström trodde cj act nägon fara vore för den nya 5:s s antagande. Regeringen måste nödvändigt vespektera opinionen. Om felaktiga åtgärder vidtagas, så stå Ständer— na nu i första rummet ansvarige, men regeringen dold bakom. Förhållandet borde blifva annorlunda. Han röstade för det nya förslaget. D:r Grevillius: för nya redaktionen. Professor Morån. Likaledes, samt trodde derjemte att Regeringen, enligt nu gällande Grundlagsstadgande, hade rättighet till den nu omtvistade makten, äfven om den af Ständerna vägrades. Prosten Stenhammar förenade sig med Prosten Hallström. Han önskade trygghet och re da i myntväsendet genom båda statsmakternas medverkan, men kunde ej antaga den nya redaktionsförändringen, emedan den ger Konungen en för stor positiv makt. Talaren trodde dock ej, alt ett dylikt afslag kunde ha något menligt inflytande på realisationen. Prosten P. P. Svedelius sökte bevisa, att en dylik makt, beviljad Konungen, vore ett intrång på Svenska folkets rätt att sig sjelfve beskatta. Man föreställe sig nemligen att för vexlingens oafbrutna gång en silfverskatt be shöfde påbjudas, så skulle ju Konungen deltaga i detta påbud, Han anförde Riksgäldskontorets historia. Afven der fanns ett Konungens ombud, som blef mäktigare än Rikets Ständer. Deraf härleder sig den , som förbjuder detta ombud att vara närvarande vid fullmäktiges öfverläggningar. Rikets StänProsten Björkman ogillade redaktionen, dock befarade han ej de förespeglade vådorne. Han trodde att den nya lagstift— ningen skulle snarare minska änköka garantien för rcalisationen och banken. Regeringen borde från sin högre plats vårda bankolagarne, ej deltaga uti bankens administration. Biskop Vingård gjorde ett ytterligare försök, att, som han kallade det, leda opinionen till sin rätta syftning. Sökte att lugna dem som fruktade för busen (Konungens ombud). Bankolagen vore ännu ej antagen; den kunde mycket modifieras. Han erinrade att Ståndet antagit förslaget vid förra Riksdagen: man borde handla konseqvent, 0. S. VHr StatsRädet Presidenten Poppius kunde ej förklara sig, hvarföre del i Bankolagstiftningen skulle vara beröfvad den ena statsmakten, då den äger lagstiftningsrättighet i alla andra frågor. Röstade för nya redaktionen. Biskop Hedren talade ganska vidlyftigt till förmån för den nya redaktionen. Han sökte vederlägga alla de grunder, på hvilka de föreg sacende talarne af motsatt tanka stödt sitt afslag. Han jemförde vår Bank med flere andra länders, och kom derigenom till det resultatet, att Ionungen borde deltaga i bankens styrelse. Prosten Bruzelius sökte ådagalägga olämpligheten deraf, att den svåraste delen af administrationen blifvit lemnad åt den ena statsmakten, under ledning af sädane personer, som öppet tillstå, att de derutinnan ej något förstå. De fleste olyckorna och oredorna härledde sig från Rikets Ständers envälde öfver penningeväsendet. Prosten Ödman talade kraftigt emot den nya redaktionen. För förändringen 1 en grundlagsfråg a fordrades en absolut visshet om förändringens fördelar. Hvad den ifrågavarande betriufar, så vore den hvarken nödig eller nyttig. Den vore tvertom vådlig för nationen, skadlig för sjelfva regeringen, och talaren sade sig äga anledning tillden förmo dan, att de som röstade för den nya förändringen ej menade rätt väl hvarken med Konungen eller Fäderneslandet. Prosten Nordin skullcägerna vilja öfverlemna ät Nonungen hela Bankoväsendet, men fruktade för framtiden och fann sig derföre pligtig alt rösta Nej. Doktor J. M. Svedelius röstade för S, och ansåg denna grundlagsförändring rara den enda garantien för realisationens bestånd. Biskop 7 hyselius talade ganska vackert för det nya förslaget, samt såg den största vådan uti misstrocnd iet emellan regeringen och folket. Han erinrade om sanningen af den klassiska för fattarens yttrande: Coucordia res parvR crescunt, discordia maximre dilabuntur. Nun höäriada ranas nå VNronnsastian Flora ledamöter com