AIVev PAD SER SL II S-LbD JACgaLlva 113 y LAdSHiIC, HLICIL fet UUCU 2
icke dermed lät nöja sig, utam åsyftade ett positivt,
uvödgades han till alla delar förkasta dea. Om det nya för-
slaget antoges, skulle regeringen nediragas i en mät acd små-
bestyr, oförenlige med Konungamaktens värdighet, kollisio—-
ner skulle uppkomma emellan båda statsmakter ne, Riksens
Ständers makt skulle purafyseras. Hon anförde svårigheten
att till Bankofullmäktige finna oberoende män 2, hvilka
skulle åtaga sig att tjena två herrar. Han våminte slut--
ligea om den gamla mäinisteriella regeln: divide et im-
pera! a antydde de vådor staten derigcnom kunde
och proponerade en ny redaktionsförändring, hvarigenome
Konungen erhöll en negativ makt.
D:r Petersson talade för 8 S:s nya redaktion.
D:r Lindahl höll sig till den gamla redaktionen. Man
hade ständigt satt nya lappar på konstitutionen, men ingen—
ting hade derigenom blifvit vunnet. Kappningsförsök hade:
ätven blifvit t gjorde i Norge, men alltid afslagne, och Norr-
männen finna sig dervid lycklige. Vi hafva deremot varit
mera medgörlige, och genonr alla våra appoffringar ha vi
blott vunnit en negativ förmån: upplysning om värt olyck--
liga utarm: ade tillstånd.
Biskop I Faxe: för nya redaktionen.
Professor Agardh: Buligt grundlagen äga
der r rättighet : att utvifva sedlar: Konungen not vätt att
slå mynt. Detta förutsätter en kommunikation emellaa
statsmakterna, hvilken uttryckes uti den föreslagna S, hvil-
ken ej ger Konungen någonjannan rättighet än den har förut
äger. Talaren trodde att, om ej S antoges, skulle Ständerna
få återvända hem med oförrättadt ärende.
Professor Grubbe hade under vetenskaplig forskning ej
funnit något skäl, att ej Konungen bör deltaga i i den iinan-
cicila lagstiftningen s så välsom uti den civila och criminella-
D:r Holmström: för förslaget.
Leklor Laurenius trodde, alt representanten ej ägde rätt
att uppoffra nationens rättighet att ensam förvalta banken.
Han trodde sig handla i öfverensstämmelse med den allmän—
na viljan, då han nu uttalade sitt Nej.
Prosten Elfström trodde cj act nägon fara vore för den
nya 5:s s antagande. Regeringen måste nödvändigt vespektera
opinionen. Om felaktiga åtgärder vidtagas, så stå Ständer—
na nu i första rummet ansvarige, men regeringen dold bak-
om. Förhållandet borde blifva annorlunda. Han röstade för
det nya förslaget.
D:r Grevillius: för nya redaktionen.
Professor Morån. Likaledes, samt trodde derjemte att
Regeringen, enligt nu gällande Grundlagsstadgande, hade rät-
tighet till den nu omtvistade makten, äfven om den af
Ständerna vägrades.
Prosten Stenhammar förenade sig med Prosten Hall-
ström. Han önskade trygghet och re da i myntväsendet ge-
nom båda statsmakternas medverkan, men kunde ej antaga
den nya redaktionsförändringen, emedan den ger Konungen
en för stor positiv makt. Talaren trodde dock ej, alt ett
dylikt afslag kunde ha något menligt inflytande på reali-
sationen.
Prosten P. P. Svedelius sökte bevisa, att en dylik makt,
beviljad Konungen, vore ett intrång på Svenska folkets rätt
att sig sjelfve beskatta. Man föreställe sig nemligen att för
vexlingens oafbrutna gång en silfverskatt be shöfde påbjudas,
så skulle ju Konungen deltaga i detta påbud, Han anförde
Riksgäldskontorets historia. Afven der fanns ett Konungens
ombud, som blef mäktigare än Rikets Ständer. Deraf här-
leder sig den , som förbjuder detta ombud att vara när-
varande vid fullmäktiges öfverläggningar.
Rikets Stän-
Prosten Björkman ogillade redaktionen, dock befarade han
ej de förespeglade vådorne. Han trodde att den nya lagstift—
ningen skulle snarare minska änköka garantien för rcalisa-
tionen och banken. Regeringen borde från sin högre plats
vårda bankolagarne, ej deltaga uti bankens administration.
Biskop Vingård gjorde ett ytterligare försök, att, som
han kallade det, leda opinionen till sin rätta syftning. Sök-
te att lugna dem som fruktade för busen (Konungens om-
bud). Bankolagen vore ännu ej antagen; den kunde mycket
modifieras. Han erinrade att Ståndet antagit förslaget
vid förra Riksdagen: man borde handla konseqvent, 0. S. V-
Hr StatsRädet Presidenten Poppius kunde ej förklara sig,
hvarföre del i Bankolagstiftningen skulle vara beröfvad den
ena statsmakten, då den äger lagstiftningsrättighet i alla an-
dra frågor. Röstade för nya redaktionen.
Biskop Hedren talade ganska vidlyftigt till förmån för
den nya redaktionen. Han sökte vederlägga alla de grunder,
på hvilka de föreg sacende talarne af motsatt tanka stödt sitt
afslag. Han jemförde vår Bank med flere andra länders, och
kom derigenom till det resultatet, att Ionungen borde del-
taga i bankens styrelse.
Prosten Bruzelius sökte ådagalägga olämpligheten deraf,
att den svåraste delen af administrationen blifvit lemnad åt
den ena statsmakten, under ledning af sädane personer, som
öppet tillstå, att de derutinnan ej något förstå. De fleste
olyckorna och oredorna härledde sig från Rikets Ständers
envälde öfver penningeväsendet.
Prosten Ödman talade kraftigt emot den nya redaktio-
nen. För förändringen 1 en grundlagsfråg a fordrades en ab-
solut visshet om förändringens fördelar. Hvad den ifråga-
varande betriufar, så vore den hvarken nödig eller nyttig.
Den vore tvertom vådlig för nationen, skadlig för sjelfva
regeringen, och talaren sade sig äga anledning tillden förmo dan,
att de som röstade för den nya förändringen ej menade rätt
väl hvarken med Konungen eller Fäderneslandet.
Prosten Nordin skullcägerna vilja öfverlemna ät Nonungen
hela Bankoväsendet, men fruktade för framtiden och fann
sig derföre pligtig alt rösta Nej.
Doktor J. M. Svedelius röstade för S, och ansåg denna
grundlagsförändring rara den enda garantien för realisatio-
nens bestånd.
Biskop 7 hyselius talade ganska vackert för det nya för-
slaget, samt såg den största vådan uti misstrocnd iet emellan
regeringen och folket. Han erinrade om sanningen af den
klassiska för fattarens yttrande: Coucordia res parvR cres-
cunt, discordia maximre dilabuntur.
Nun höäriada ranas nå VNronnsastian Flora ledamöter com