man antog den. Frih. röstade sålunda emot lagen.
Ar v. Hartmansdorff upptog till besvaran-
de åtskillige af de föregående talarnes inkast.
Bankens försättande i konkurstillstånd, mente
han, var den sämsta af alla utvägar. Regeringen
ville just förebygga något sådant, då hon åsyfta-
de ordning och stadasa i myuntväsendet. Talarena
förundrade sig öfver deras ifver för realisationen,
som satte henne framför sin artvejord, sin lag och
sin religion. Vådan för någon beröring med f. d.
koargliga familjen var ej så betydiig. Talaren hade
råkat komma i en sådan , men likväl icke deraf
erfarit några olägenheter. Någon fara kunde icke
uppkomma genom Regeringens deltagande i Banko-
lagstiftningen. Våra buafvuden sutto nu icke min-
dre fast på våra skuldror derföre, att Konungen
ensam af konstitutionen hade sig uppdragen vården
öfver den personliga säkerheten, hvaremot, då Stän-
derna innehade enväldet, vid 17560 års Riksdag, de
ädlaste hufvuden fallit för bilav — Jemväl detta
yttrande åttöljdes af flera bifallsrop.
För antagandet talade dessutom Friherre J. Ce-
derström och Hr Leften, samt Gretve Axel Fersen,
som inlemnat ett skriftigt anförande. Ett sådant
hade af Hr Silfverberg afgifvits emot Lasförän-
drinzgen
Då R:dderskapet och Adeln, på Hr Landtmar-
skalkens tramställving, förklarat diskussionen slutad,
och frågan, om RB. och A. biföll den nya redak-
tionen , besvarats med ja och nej, företogs vote-
ring, hvilken så utföll, att Lagförslaget antogs med
216 röster emot 191.
Presteståndets plenum d. 11 Mars 1834.
De sedan sista Riksdag hvilande Grandlagsfrågorna före-
togos till ståndets afoörande. Den förändrade redaktionen af
63 S. Regeringsformen, .rörandevkreditivets öfverfiyttande på
Riksgäldskontoret, bifölls genast enhälligt. Härefter före-
togs redaktionsförändringen af 72 S. Hr Erkebiskopen
uppläste det memorial från Konstitutions-Utskottet, som åt-
följde dess redaktionsförslag. Debatten öppnades af Kommi-
nister Dahlg:en: Knappast, sade han, bör något mer aktas
och vårdas än ett samhälles konstitution. Att derifrån
borttaga den obetydligaste del kan ofta åstadkomma en gan-
ska skadlig rubbnirg i hela byggnaden. Om äfven något
nytt skulle kunna inpassas, så hände det oftast, att det ej
kommer att ligga lika jomt som det andra. - Stiftarne af
vår konstitution hade insett vigten häraf, då de lade såda-
ne band på förändringsbegäret, att ej någon förändring i
bestående grundlag kunde brådstörtande blufva antagen.
Frågan vore om att förskaffa Riksens Ständers bank en tryggad
garanti. För att lugna sig i detta afseende hämtade tala-
ren tröstegrunder ur Konstitutions-Utskottets betänkande
n:o 76. Han fann Bankens garanti uti grunderne för ban-
kens inrättning, uti dess privilegier, samt uti 72 S. Regc-
ringsformen, rätt förstådd och tillämpad. Grundlagen är
garanterad af båda statsmakterna, således äfven 72 S. Rege-
ringsformen. 16 8. ålägger styrelsen att tillse och vaka, att
ingenting företages, som ingriper i andras ägande rätt. Den-
na Y lemnar äfven garanti för Banken. Utom dessa garan-
tier kan man lägga flere: neml. den växande upplysningen,
det allmänna deltagandet för offentliga ärender, uti bankens
etablerade offentlighet, sedan numera cj öfver honom ligger
nägon ogenomtränglig slöja. Vidare garanti finnes, om en-
skilte aktieägare finge inträde i Banken. Talaren omnämde
härvid, att Ståndet sistlidne lördag af en viss tidningsskrif-
vare erhållit en gratifikation af en skrift i detta ämne. Om
den vore ämnad åt de lättrogna celler vilseförda fåren
visste han ej. Ytterligare fann talaren en garanti uti sjelf-
va realisationen. Man fordrar, sade han, att andra statsmakten
bör deltaga i bankens lagstiftning: man säger, att vi med
trygghet kunde öfverlemna åt den denna rättighet; men
kan den närvarande tiden garantera, att deraf ej någon vå-
da uppstår för kommande dagar? Må vi då, i denna sä-
kerhet, med ens sönderslita vär grundlag och nedlägga den
vid konungatronen. Hvad vi nu lemna kunna vi aldrig å-
tertaga. Dessutom bör ej regeringen inblanda sig i natio-
nens financiella förhållanden och intressen. Talaren hade
hört en åsigt uttala sig, den uslaste af alla, att det vore
likgiltigt, hvilkendera af paragraferne man antoge. Han likna-
de dem, som hysa denna äsigt, vid de teologer, som påstå,
att det hvarken finnes himmel eller afgrund. Han yrkade
slutligen ytterligare betänklighet: frågan vore ännu alltför
inpopulär, alltför ny, alltför litet öfverlagd. Jag har fri-
modigt yttrat dessa mina åsigter, så slutade han, med fara
att misstydas och kanske äfven misshaga.
Domprosten Lidman kom på historisk väg till det resul-
tat, att några vådor vid den nya redaktionens antagande cj
vore tänkbara, så länge ombuden vore Svenska folkets och
Konungens rådgifvare vore rättsinniga män.
Prosten Ostberg yrkade med patriotisk renlärighet, att
grundlagarne ej borde utan i högsta nödfall förändras, allra-
minst i de paragrafer, hvarigenom jemnyigten statsmakterne
emellan skulle kunna störas. Af sådan beskaffenhet är 72
g. Talaren genomgick ständernas åtgärder med banken;
uti denna historik kunde ej Göta kanal förgätas, och tala-
ren yttrade sig derom på följande sätt: Snillet uppfann
ett storverk, passionerna bragte det i fullbordan, och från
sluss till sluss flöto nationens tillgångar ut i vida hafvet.
Den nya S är ej af nöden, så slutade han, jag önskar der-
före att Rikets ständer måtte blifva i oqvald besittning af
sin rättighet att ensamme förvalta banken, och att vår al-
lernådigste Konungs regeringsbörda cj måtte ökas med nä-
gon ny tyngd.