man antog den. Frih. röstade sålunda emot lagen. Ar v. Hartmansdorff upptog till besvarande åtskillige af de föregående talarnes inkast. Bankens försättande i konkurstillstånd, mente han, var den sämsta af alla utvägar. Regeringen ville just förebygga något sådant, då hon åsyftade ordning och stadasa i myuntväsendet. Talarena förundrade sig öfver deras ifver för realisationen, som satte henne framför sin artvejord, sin lag och sin religion. Vådan för någon beröring med f. d. koargliga familjen var ej så betydiig. Talaren hade råkat komma i en sådan , men likväl icke deraf erfarit några olägenheter. Någon fara kunde icke uppkomma genom Regeringens deltagande i Bankolagstiftningen. Våra buafvuden sutto nu icke mindre fast på våra skuldror derföre, att Konungen ensam af konstitutionen hade sig uppdragen vården öfver den personliga säkerheten, hvaremot, då Ständerna innehade enväldet, vid 17560 års Riksdag, de ädlaste hufvuden fallit för bilav — Jemväl detta yttrande åttöljdes af flera bifallsrop. För antagandet talade dessutom Friherre J. Cederström och Hr Leften, samt Gretve Axel Fersen, som inlemnat ett skriftigt anförande. Ett sådant hade af Hr Silfverberg afgifvits emot Lasförändrinzgen Då R:dderskapet och Adeln, på Hr Landtmarskalkens tramställving, förklarat diskussionen slutad, och frågan, om RB. och A. biföll den nya redaktionen , besvarats med ja och nej, företogs votering, hvilken så utföll, att Lagförslaget antogs med 216 röster emot 191. Presteståndets plenum d. 11 Mars 1834. De sedan sista Riksdag hvilande Grandlagsfrågorna företogos till ståndets afoörande. Den förändrade redaktionen af 63 S. Regeringsformen, .rörandevkreditivets öfverfiyttande på Riksgäldskontoret, bifölls genast enhälligt. Härefter företogs redaktionsförändringen af 72 S. Hr Erkebiskopen uppläste det memorial från Konstitutions-Utskottet, som åtföljde dess redaktionsförslag. Debatten öppnades af Komminister Dahlg:en: Knappast, sade han, bör något mer aktas och vårdas än ett samhälles konstitution. Att derifrån borttaga den obetydligaste del kan ofta åstadkomma en ganska skadlig rubbnirg i hela byggnaden. Om äfven något nytt skulle kunna inpassas, så hände det oftast, att det ej kommer att ligga lika jomt som det andra. Stiftarne af vår konstitution hade insett vigten häraf, då de lade sådane band på förändringsbegäret, att ej någon förändring i bestående grundlag kunde brådstörtande blufva antagen. Frågan vore om att förskaffa Riksens Ständers bank en tryggad garanti. För att lugna sig i detta afseende hämtade talaren tröstegrunder ur Konstitutions-Utskottets betänkande n:o 76. Han fann Bankens garanti uti grunderne för bankens inrättning, uti dess privilegier, samt uti 72 S. Regcringsformen, rätt förstådd och tillämpad. Grundlagen är garanterad af båda statsmakterna, således äfven 72 S. Regeringsformen. 16 8. ålägger styrelsen att tillse och vaka, att ingenting företages, som ingriper i andras ägande rätt. Denna Y lemnar äfven garanti för Banken. Utom dessa garantier kan man lägga flere: neml. den växande upplysningen, det allmänna deltagandet för offentliga ärender, uti bankens etablerade offentlighet, sedan numera cj öfver honom ligger nägon ogenomtränglig slöja. Vidare garanti finnes, om enskilte aktieägare finge inträde i Banken. Talaren omnämde härvid, att Ståndet sistlidne lördag af en viss tidningsskrifvare erhållit en gratifikation af en skrift i detta ämne. Om den vore ämnad åt de lättrogna celler vilseförda fåren visste han ej. Ytterligare fann talaren en garanti uti sjelfva realisationen. Man fordrar, sade han, att andra statsmakten bör deltaga i bankens lagstiftning: man säger, att vi med trygghet kunde öfverlemna åt den denna rättighet; men kan den närvarande tiden garantera, att deraf ej någon våda uppstår för kommande dagar? Må vi då, i denna säkerhet, med ens sönderslita vär grundlag och nedlägga den vid konungatronen. Hvad vi nu lemna kunna vi aldrig återtaga. Dessutom bör ej regeringen inblanda sig i nationens financiella förhållanden och intressen. Talaren hade hört en åsigt uttala sig, den uslaste af alla, att det vore likgiltigt, hvilkendera af paragraferne man antoge. Han liknade dem, som hysa denna äsigt, vid de teologer, som påstå, att det hvarken finnes himmel eller afgrund. Han yrkade slutligen ytterligare betänklighet: frågan vore ännu alltför inpopulär, alltför ny, alltför litet öfverlagd. Jag har frimodigt yttrat dessa mina åsigter, så slutade han, med fara att misstydas och kanske äfven misshaga. Domprosten Lidman kom på historisk väg till det resultat, att några vådor vid den nya redaktionens antagande cj vore tänkbara, så länge ombuden vore Svenska folkets och Konungens rådgifvare vore rättsinniga män. Prosten Ostberg yrkade med patriotisk renlärighet, att grundlagarne ej borde utan i högsta nödfall förändras, allraminst i de paragrafer, hvarigenom jemnyigten statsmakterne emellan skulle kunna störas. Af sådan beskaffenhet är 72 g. Talaren genomgick ständernas åtgärder med banken; uti denna historik kunde ej Göta kanal förgätas, och talaren yttrade sig derom på följande sätt: Snillet uppfann ett storverk, passionerna bragte det i fullbordan, och från sluss till sluss flöto nationens tillgångar ut i vida hafvet. Den nya S är ej af nöden, så slutade han, jag önskar derföre att Rikets ständer måtte blifva i oqvald besittning af sin rättighet att ensamme förvalta banken, och att vår allernådigste Konungs regeringsbörda cj måtte ökas med nägon ny tyngd.