IN ua Ser coem: nan skolle gillat det nya Lagförslaget , om det blott innehållit ett veto för Kopungen , att hindra ytterligare myntförsämringar; men då det innebar en förökad makt för Regeringen, kunde han icke öfvertyga sig om dess nytta. I fall hon år 13809 ägt denna mak:, hemställde talaren huruvida det varit troligt, att den då företagna sedelutsläppningen icke ägt rum. 1809 års Ständer hade låtit denna komma sig till last, men de hade derjemte bestämt den sålunda gjorda skuldens amoiterande. Till följe af Regeringeus förslag hade likväl detta amortissement upphört år 18:18, sedan Ständerna måst öfvertaga de tre bankrutterade diskonterna och hevilja höga anslag åt Göta kanal. Talaren ville ej medge andra Grundlagsförändringar än sådana, som voro ef nödvändigheten påkallade. Detta vore ej fallet med den ifrågavarande, och han röstade således emot densamma. Friherre ÅL. Boije erinrade huru farhågorna emot förslaget förnämligast härledde sig ifrån den periodiska pressens förespeglingar. För sin del önskade talaren ej lefva den dag , då han skuile tiilstyrka, att uppdraga Regeringen en vådlig makt. Men det förtjente undersökas, om denna våda vore för handen. Talaren fann ingen sådan i att medgifva en utvidgad makt, då man sjelf hade i sin hand korrektivet mot dess öfverträdelse. Ett sådant korrektiv fannes i den föreslagna organiska lagen, och, om man fruktade, att Regeringen kunde vilja blan da sig i Bankens lånerörelse , så erbjöd nämde Lag Stärderna ett medel, att förebygga sådant derigenom, att de öfverflyttade lånerörelsen till RiksgäldsKontoret. Friherren tadlade för öfrigt denna oraniska Lag, emedan den föreslog inkonseqvenser och halfmesyrer, Friherren medgaf också, att den föreslagna nya redaktionen kunnat vara bättre affattad ; men för dess antagande talade hkväl isynnerhet ett måktigt motiv, och det ville talaren frimodigt yppa, emedan frimodighet här verkligen behöfdes. Talaren frågade: hurudant skulle väl alla intressens tillstånd bli efter realisationen? Han ville icke såra eller förnärma något sådant, och ännu mindre ville han förnärma någon person; men han frågade hvilket intresse som hittills blifvit mest gynnadt, och om i sådant fall någon jemnförlighet ägde rum emellan Brukspatrons-intresset ooh Jordbruks-intresset? Det var det förra, som genomdrifvit realisationen; det hade åt sig utverkat ett fördelaktigt tullsystem; det hade förenat sig med köpmansintresset. Dessa särskilta intressen , som man med ett gemensamt namn kunde kalla rikedomsintresset , voro först då mäktiga , när massan var fatug. Om deremot Konungen fick delaktighet i Banko-lagstiftningen, hoppades friherren, att jordbrukets tid äfven skulle komma, och han önskade ålägga monarken pligten, att vara dess beskyddare. Friherren röstade sålunda för Lagen. Friherre Stedingk hoppades, i strid mot den förmodan grefve Cronhjelm uttryckt, att Konungen verkligen skulle begagna de prerogativer, som den nya redaktionen tillade honom, emedan det ec) var möjligt, att Konungen skulle kunna så illa begagna Banken, som Ständerna sjelfve gjordt det. Dessa hade ingen ansvarighet för sina åtgärder, och det förundrade talaren, att grefve Cronbjelm, för hvilken han hyste mycken personlig aktning, talat emot en väldet och likvali detta fall ville behålla Ständervas envälde. De hade genom de stora summor, de låtit nedgräfva : Göta kanal, vållat dessa kursvinglerier, lwvaröfver man klagat; utom dem vore Ständerna kanhända nu icke församlade , och behöfde ej vidtaga en, i alla fall skamlig, realisation. Det förekom talaren, som om mången röstade emot Lagförslaget, endast för att äfven få rösta emot realisationen. Man borde tacka Regeringen , som ville åtaga sig detta besvär. Om hon äfven skulle draga Bankens vinst ur rörelsen , så vore sådant likväl icke så skadligt; och det vore bättre, att penningarnre låge i Banken än i kanaler, För anslaget åt dessa hade Ständerna fått åtnjuta nationens klander 0. s, Vv. År von Heijne afstyrkte Lagen , emedan den åsyftade att afhända nationen en af dess vigtigaste rättigheter, beskattningsrätten. Talaren fruktade icke för den tid som nu vore , och icke heller för den närmast derpå följande, men väl för framtiden. Konungen hade i sitt throntal yttrat en mening, som förtjente behjertas, då Hans Maj:t sagt, att den enskilta menniskans mål är döden , men ett fortsatt lif tillhör nationerne. Menniskan som medborgare och menniskan på thronen hade samma mål. WVaår historia hade ekattat 4ill verldshin