Den liragavarande nya redaktionen Destamde narmare sättet, huru detta prerogativ skulle begagnas. Den innebar intet nytt; den vore egentligen blott negativ, ej positiv, och till tendens fullkomligt enlig med grundlagens anda, emedan den fyllde en lucka i den ofvannämda 16 4Sin. Grelfve Cronhjelm beklagade, att denna fråga förekommer i sådan ordning som den nu gör, och icke i den rätta och naturliga ordningen. Rikets Ständer hade vid förra Riksdagen beslutat silfverutvexlipgen , att taga sin början år 1833, och sålJunda förutsatt, att, när de sammanträdde år 1935, skulle rätta tidpunkten vara inne, att företaga afgörandet af detta lagstadgande, och pröfva huruvida några nya garantier behöfdes för den redan började och fortgående realisationen. Nu deremot vore förhållandet omvändt. Ständerna hade sammantradt utar att äga något bestämdt mynt, och likväl ville man, att de skulle antaga garantier för en realisation, som ej ägt rum. Sådan hade förra Riksdagens mening icke varit. Grefven medgaf, att Konungen borde äga ett veto, för att afböja framtida tillgrepp af Banken. Men detta ägde han redan i 16 S. af Regeringsformen samt i mynibestämningslagen, och ett närmare bestämmande af ett sådant veto ärnade talaren sjelf föreslå hos konstitutions-utskottet, ifall ingen annan ville göra det. För närvarande trodde Grefven att Konungen af omsorg för sin värdigbet, sin person och sin dynasti, icke borde efterstväfva en makt, som kunde ge anledning till så mycket missnöje och misstanka. Om det nemligen så hände, att Konvungen framdeles, i trängande behof, begärde anslag af Ständerna, till hvilka inga andra tillgångar funnos, än att taga dem ur Banken, och Ständerna föreslogo detta, samt Kongl. Maj:t biföll det; så skulle, i vårt outvecklade samhällsskick , — då massan af folket har så föga begrepp om rådgifvarnes ansvarighet, och då dessutom ingen sådan för dem kunde äga rum, enär de samtyckt till en sak som båda statsmakterna antagit, då de suto qvar på sina platser och försvarade åtgärden, — så skulle allmänna meninI gen i landet ställa Konungen till redo för denna felaktiga åtgärd, och det var från en sådan misstanka man borde söka befria Konungen. Den föregående talaren hede sagt, att den föreslagna redaktionen icke var vådlig. Grefven trodde emellertid, att den kunde bli det. Sista punkten i nämde S kunde nemligen medföra ett vådligt strypsystem, emedan den tillerkände Konungen rättighet, att låta den inflytande bankovinosten qvarstadua i Banken, till förstärkande af dess fond. På de 5 år, som förflöto emellan Riksdagarne, kunde då 3 millioner dragas ur rörelsen, och af dessa skäl ansåg grefven den föreslagna lagen lika vådlig för nationen som för Konungen. Hr Rosenblad medgaf, att silfver-utvexlingen bort föregå denna lagfråga, men hvar och en, som biföll den senare, biföll äfven den förra. Den nya redaktionen åsyftade, att borttaga tviflet om realisationens verkställande. Man hade orätt, att vilja kasta ansvarigheten för Bankens tillgripande på Konungen. Talaren anförde flera exempel på hvad som skett från 1720 till 1772, då Ständerna ensamne beslöto allt och Konunga-makten var ingen. Om det för öfrigt än så skulle hända, att Konun-: gen befallte, det Bankens vinst förvarades, till förstärkning af dess fond, så skulle väl Sverges handel och rörelse betala denna brist. 16 4 var svår att tillämpa, och derföer behöfdes den nya redaktionen. Det vore föröfrigt af nytta att lagstiftningen i detta fall, likasom i andra, ej funnes ensam hos Ständerna. Dessa regerades så ofta af intressen, passioner och fördomar. Regeringen vore upphöjd öfver dessa, och det vore tid, att man jemväl i detta fall tryggade sig tull Konungen, då det var i förening med sina Konungar, som Sverge stått i 20 sekler, under det att andra vida mäktigare och rikare stater sammanstörtat. Hr v. Hohenhausen ansåg det illa, om ansvaret för felaktiga financiella åtgärder skulle drabba Konunen. Rådgifvare-personalens ansvarighet vore icke alltid verklig, och Fiankrikes senaste exempel bevisade, att folket icke alltid respekterade denna anvorighet, utan sökte den högre upp. Med eller utan realisation behöfdes större garavutier, än Ständernas allena, och derföre vore det till landets väl, som den nya redaktionen horde antagas. Hit tills hade Ständerra ensamme burit ansvaret; Regeringen skulle nu dela det, och skulle, till följe af denna delaktighet finna det betänkliet. att till