. (Insändt). Var fruktan och våra önskningar. Med särdeles nöje och tillfredsställelse läsa vi här i vår landsbygd de i Tidningen Aftonbladet intagna dels motiorer af värdiga medlemmar af Riks-Stånden vid nuvarande Riksdag, dels andra insända artiklar, som,ehuru under olika åsigter, förråda en omisskännelig rmedborgerlig: anda och kärlek till Fosterlandet. — Vi enfaldiga landtmän äro dock för litet upplysta, att kunna egentligen bedömma den enas så i allo bestämda värde oeh företräde för den andra; det gläder oss dock innerligen se, att våra rättigheter och bästa ömt uppfattas och möjligast vårdas; likväl äro vi icke utan en hemlig fruktan. Vi frukta, att nya, om icke direkta, dock indirekta anslag vid detta Riksmöte blifva ansedde nödige åläggas, som i tidsföljden ännu djupare skola nedtrycka landets skattdragande. — Vi frukta i vår eofald, att realisationen, särdeles om den fotas på utländskt lån, skall för oss för närvarande blifva en förstörande operation, dels genom sedan utgående intressen i silfver, men isynnerhet genom speciemyntets förvandling till handelsvara, som under kursförändring, förrän vi ana det, troligen försvinner, då nödvändigheten torde framkalla ett nytt nödmynt, eller nya sedlar med mindre garanti, än dem vi nu äga. — Vi frukta genom bränvinsbränningens alltför stora inskränkning och höga accis, att vi blifva satte i nödvändighet afsäga oss tillverkningen, hvarigenom vår sädestunna förutses nedstiga i värde till måhända få enkla plåtar, då utan att gå från hus och jord vi omöjligen kunna afbörda våra utskylder, så framt ej Hr Professor Agardhs förslag vinner afseende och verkställighet, som garanterar spanmålens jemna förhållande till andra varor. Palliativer medföra sällan eller aldrig bot. Med otålig längtan hafva vi önskat få se någon upplyst Riksdagsmans förslag från annat håll till helande från botten i finsnciel väg af Rikets sår. Embetsmannakorpsen anse vi i värt land alldeles för storfoch öfverSödande, af hvilka så stor indragning bör kunna ske, att genom till staten återfiytande löner dess refvor fullt kunna botas; Lagmans-Rätterne hafva flere än vi ansett öfverflödiga ; Generalinspektörernas sysslor och löner tyckas utan skada kunna indragas. — Vi fråga hvartill i alla tider Öfverste-löjtnantsgraden tjent? Kan soldaten under fredstid icke stå till ansvar och dömmas vid Häradstinget, och Auditörs-sysslorne undvikas? Under krig kan en ung skicklig Jurist för tillfället antagas för 2 å 3 regementer tillsammans. — Biskopparne tyckas lämpligen kunna flyttas på Domprostlönerne med bibehållande af 100 tunnor deröfver, såsom representerande chefer för Stiftens Presterskap ; Domprostens lektion kan alltförväl af endera Teol. Adjunkten bestridas — med flere förhållanden till verkställbar indragning, som här icke uppfattas. Zi önska att en komite af upplyste, för Fäderneslandets sanna väl nitälskande män, blefve uppdraget uppgöra projekt till en slik reduktion att föreläggas nuv. Rikets Höglotl. Ständer, hvilken säkert snart skulle anvisa fulla tillgångar inom oss jelfva, att fylla behofven, utan att behöfva fly till utländska lån, eller ökade skatter, som folket icke förmår draga. — Vi veta att den rättsläran: al jord bör lika beskattas, icke går an predika. — Vår önskar är derföre, att så mycken liberalitet hos våra mera lyckligt lottade Svenska bröder funnes, att hvarje säteriägare å helt mantal åtoge sig en gärd af blott en tunna spanmil årligen till kronan, pastorer i 1:sta klassens pastorater 2 tunnor, i 2:dra 1, och i 3:dje 1-2, hvilket åtagande vitro skulle blifva alldeles okänbart, och på intet vis rubba deras affärer eller nedsätta deras välstånd — och vi fräga då, om icke Konung Carl XI:s tider ännu en gång skulle kunua komma åter? Land:män. u— — — — — — ———— — ——----—-—— ii