- da a NATET 4 IM BARG ER BAG AS Oi8y Me AR Pg AR TE
nit sig framkallad i anledving af en artikel i Dag-
ligt Allehanda, urder rubrik: oväldiga tankar om
bränvinsbränningen. - Insändaren gillar ej denna
författares ås:gt, att husbehofsbränningen är orsa:
ken till det öfverklagade onda; de måttligt supan-
des påstående, att det ej är bruket, utan missbruket,
som ar skadligt, tillämpar han äfven på bränv:ns-
branvinger, l:vilken dirizeras af en ofullständ:g,
orättvis och obillig bränvinsförordning, i det den inle-
der till cluderande af dess rätta mening, men orättvist
fördelar rättigheten, samt tillåter den rikare att med
en kostsammare apparat å egendomar med lika 1ät-
tigheter febricera mer bränvin på dygnet än den
fattige. Med detta Insändarens egna begrepp om
rättvisa och billishet, är det i hans tanke de stora
bränvinsfabrikerna, hvilka orsaka allt det öfver-
klagade onda. Insändaren medeseifver nödvändighe-
ten al at betvid ligt förhöja bränvinsskal!en 3: men
han änslar det på ettsätt som gör kontrollen deratf
1
möjlig, och i det den lemnar stora biöaz till stats
kassar sätter landimannen i tillfalle att med nöje
utbetalas Senna skatt. Sättet, hurn detta nöje ge-
nom ex ny bränvinsförordning må beredas allmän:
heter, bar dock Insändaren låtit förblilva sin egen
hemlighet. — Den ofvannämde författarens förslag
att inlösa anta bränvirstygen mot hvad de tostat
nya, anver insändaren alltför generöst; då 170,000
sådane, kostande från 1000 till 50 Rdr Bavuko eller
pr. medinm 100 Rdr stycket, utgöra 17 millisner
Rdr barko. Något utförselspremium för bränvin
anser Ius, öfverflödigt att bestämma, helst man
ej kan uppgifva att, äfven vid de lägsta bränvins-
priser. någo! enda större parti blifvit exporteradt.
Detta härleder s!g, enligt Ins:s tanka, deraf att
vårt bränvin är alltför dåligt, att utlänningen må
emottazsa det. Han råder 1 det stället att uppmun-
tra varans förädling, att införskrifva bränvinsföräd-
lare och destillatörer ), att lägga en hög skydds-
tull å utlärdskt hränvin, att låta våra utlandska
agenter efterforska hvad sorts förädling och till
hvad qvantum och priser den å deras or!er är be-
gärlig, samt att dylika undervättelser manatligen
allmänzöras m. m.
Ep: annan Insändare, som tecknar sig Jordbru-
kare, avser den tillåtna husbebhofsbränningen vara
af så sor vigt och fördelarne deraf så stora, att
man med säterhet kan antaga, att uti flere pro-
vinser skulle g-10 af jordbrukare förvandlas från
närande till tärande varelser, om denna fördel från-
toges dem, och att, ehuru rastlöst jorden de senare
åren, äfven i de mest kuperade orter, blifvit od-
lad, skulle den då ännu hastigare äter gå till öde-
land - Denve Insändare stöder sitt resopnement på
fördomen om bränvinets oumbärlighet, om dran-
kens uvytta för ladugården, och laborerar således
med alla förvillelser, som dervid stå i sammanhang
Han påstår således att nykterheten ej befrämjas ge-
nom . upphörandet af bränvinsbränningen, att, då
bränvin ar dvyrtj supes mest, o. s. v. bvaruti In-
sändaren torde finna få medhållare. Deremot in-
stämma vi fullkomligt utilns:s åsigt, att enda med-
let att kunna hoppas, att den på bränvin begifve
förtär måttligt deraf, är, att uti intet afseende
nyttia tvångsmedel, att ingenting mera skadar an
direkt motarbetande; ty just det förbudna anses för
det förträffligaste; Tiden för bränningen anser In-
sändaren böra oafkortadt beviljas från d. 1 Okt. till
d. I Juni årligen, samt föreslår alt, då partiel miss-
växt ivträffar, de bättre lottade provinserne ej böra
erfara någon inskränkning i sin bränvinsbrännings-
rättighet, emedan sådane indimaterier dertill egent.
ligen begagnas, som hvarken kunna magasine-
ras eller transporteras längre väg. Den äd-
lare - spanmålen, vet nog ägaren att ända-
måbevligt begagna utan bindande föreskrifter,
bviika endast motverka åkerbruket. För att
af den emvämda förädlingsmetoden draga påräknad
nytta, anser Ios. att ingen, urder hvad vilkor eller
med hvad egendom som helst, borde aga rätt be-
gagna andra apparater eller större bränvivspanna,
än den som antages såsom maximum på helt hem-
man, hvilket borde vara högst 40 å 30 kannor,
cch mindre för mindre bemmausdelar; den som äger
fena hemman obcetuget, att för eller på hvarje så-
dant hemman äga en sådan maximipanna, men på
intet viilker mera än eo panna ivom elt och sam-
ma hus — bvarigenom man, efter Ins:s tanka, skulle
blifva betryggad, att detta näringsmedel aldrig skall
förlora Stl gagneliga inflytande på jordbruket ge-
nom br änvinsfabrikationen, fabriksmässigt drifven.
Yverligare vill Ins. att all slags spanmål skall till
AA TT TKR 0 TTT TEK RR KAR