da a NATET 4 IM BARG ER BAG AS Oi8y Me AR Pg AR TE nit sig framkallad i anledving af en artikel i Dagligt Allehanda, urder rubrik: oväldiga tankar om bränvinsbränningen. Insändaren gillar ej denna författares ås:gt, att husbehofsbränningen är orsa: ken till det öfverklagade onda; de måttligt supandes påstående, att det ej är bruket, utan missbruket, som ar skadligt, tillämpar han äfven på bränv:nsbranvinger, l:vilken dirizeras af en ofullständ:g, orättvis och obillig bränvinsförordning, i det den inleder till cluderande af dess rätta mening, men orättvist fördelar rättigheten, samt tillåter den rikare att med en kostsammare apparat å egendomar med lika 1ättigheter febricera mer bränvin på dygnet än den fattige. Med detta Insändarens egna begrepp om rättvisa och billishet, är det i hans tanke de stora bränvinsfabrikerna, hvilka orsaka allt det öfverklagade onda. Insändaren medeseifver nödvändigheten al at betvid ligt förhöja bränvinsskal!en 3: men han änslar det på ettsätt som gör kontrollen deratf 1 möjlig, och i det den lemnar stora biöaz till stats kassar sätter landimannen i tillfalle att med nöje utbetalas Senna skatt. Sättet, hurn detta nöje genom ex ny bränvinsförordning må beredas allmän: heter, bar dock Insändaren låtit förblilva sin egen hemlighet. — Den ofvannämde författarens förslag att inlösa anta bränvirstygen mot hvad de tostat nya, anver insändaren alltför generöst; då 170,000 sådane, kostande från 1000 till 50 Rdr Bavuko eller pr. medinm 100 Rdr stycket, utgöra 17 millisner Rdr barko. Något utförselspremium för bränvin anser Ius, öfverflödigt att bestämma, helst man ej kan uppgifva att, äfven vid de lägsta bränvinspriser. någo! enda större parti blifvit exporteradt. Detta härleder s!g, enligt Ins:s tanka, deraf att vårt bränvin är alltför dåligt, att utlänningen må emottazsa det. Han råder 1 det stället att uppmuntra varans förädling, att införskrifva bränvinsförädlare och destillatörer ), att lägga en hög skyddstull å utlärdskt hränvin, att låta våra utlandska agenter efterforska hvad sorts förädling och till hvad qvantum och priser den å deras or!er är begärlig, samt att dylika undervättelser manatligen allmänzöras m. m. Ep: annan Insändare, som tecknar sig Jordbrukare, avser den tillåtna husbebhofsbränningen vara af så sor vigt och fördelarne deraf så stora, att man med säterhet kan antaga, att uti flere provinser skulle g-10 af jordbrukare förvandlas från närande till tärande varelser, om denna fördel fråntoges dem, och att, ehuru rastlöst jorden de senare åren, äfven i de mest kuperade orter, blifvit odlad, skulle den då ännu hastigare äter gå till ödeland Denve Insändare stöder sitt resopnement på fördomen om bränvinets oumbärlighet, om drankens uvytta för ladugården, och laborerar således med alla förvillelser, som dervid stå i sammanhang Han påstår således att nykterheten ej befrämjas genom . upphörandet af bränvinsbränningen, att, då bränvin ar dvyrtj supes mest, o. s. v. bvaruti Insändaren torde finna få medhållare. Deremot instämma vi fullkomligt utilns:s åsigt, att enda medlet att kunna hoppas, att den på bränvin begifve förtär måttligt deraf, är, att uti intet afseende nyttia tvångsmedel, att ingenting mera skadar an direkt motarbetande; ty just det förbudna anses för det förträffligaste; Tiden för bränningen anser Insändaren böra oafkortadt beviljas från d. 1 Okt. till d. I Juni årligen, samt föreslår alt, då partiel missväxt ivträffar, de bättre lottade provinserne ej böra erfara någon inskränkning i sin bränvinsbränningsrättighet, emedan sådane indimaterier dertill egent. ligen begagnas, som hvarken kunna magasineras eller transporteras längre väg. Den ädlare spanmålen, vet nog ägaren att ändamåbevligt begagna utan bindande föreskrifter, bviika endast motverka åkerbruket. För att af den emvämda förädlingsmetoden draga påräknad nytta, anser Ios. att ingen, urder hvad vilkor eller med hvad egendom som helst, borde aga rätt begagna andra apparater eller större bränvivspanna, än den som antages såsom maximum på helt hemman, hvilket borde vara högst 40 å 30 kannor, cch mindre för mindre bemmausdelar; den som äger fena hemman obcetuget, att för eller på hvarje sådant hemman äga en sådan maximipanna, men på intet viilker mera än eo panna ivom elt och samma hus — bvarigenom man, efter Ins:s tanka, skulle blifva betryggad, att detta näringsmedel aldrig skall förlora Stl gagneliga inflytande på jordbruket genom br änvinsfabrikationen, fabriksmässigt drifven. Yverligare vill Ins. att all slags spanmål skall till AA TT TKR 0 TTT TEK RR KAR