Den gamle Granskatren har icke kunnat ogvranskadt smälta att vi bärom dagen råkade berätta, det Hr Hofkansferen till Riksstånden åter hade aflemnat en hel lunta af Kongl. Propositioner. Det måtte, säger han, vara särdeles smickrande för Riksens Ständer, som fålt emottaga denna lunta, alt röna hur det af allmänheten så rikt doterade (märk: hinc ille lacryme)! Aftonbladet stigit iurbanitet och höflighet emot Regeringen och representationen3; och nu torde således, med användande af Dagligt Allehandas bekanta projekt om afskaffandet af alla öfverläggningar och voteringar, ändtJdigen den bekanta operationen: Slå för luntan, kunoa gå i verkställighet. Den sista af ofvanstående anmärkningar är isanning rätt naiv; men hvad åter beträffar det bekymmer som begagnandet af sjelfva uttrycket: lunta, om en mängd handlingar, synes hatva väckt hos vårt gamla skefögda observationsråd, så reservera vi oss helt och hållet emot tydningen deraf. Enligt hans mening synes det som om man skulle anse uttrycket lunta såsom något vanvördeligt, hvilket endast kunde nyttjas om gamla årgångar af Glanskaren och andra lika maktpåliggande opera. Sådant är likväl numera icke språkbruket. Utan att inlita oss i någon filologisk diskussion härom, vilja vi blott citera en autoritet, som i förevarance fall bör vara tillräckhg till Granskarens lugnande. En af Talarve på Riddarhuset, nyttjade ju härom dagen precist samma ord, om en hel samling Kongl. Författningar från GCarl XI:s tid. då ban försäkrade Ridd. och Adeln att han kemma hos sig hade en halfalns tjock lunta? med knektekontrakter. Denna Talare är ju sjelf föredragande i Stats-Rådet, och sjelfva föredragandernes exempel måtte väl icke vara betänkligt att följa. Fer EET NRA