Den gamle Granskatren har icke kunnat ogvran-
skadt smälta att vi bärom dagen råkade berätta,
det Hr Hofkansferen till Riksstånden åter hade af-
lemnat en hel lunta af Kongl. Propositioner. Det
måtte, säger han, vara särdeles smickrande för
Riksens Ständer, som fålt emottaga denna lunta,
alt röna hur det af allmänheten så rikt doterade
(märk: hinc ille lacryme)! Aftonbladet stigit iur-
banitet och höflighet emot Regeringen och repre-
sentationen3; och nu torde således, med användande
af Dagligt Allehandas bekanta projekt om afskaf-
fandet af alla öfverläggningar och voteringar, ändt-
Jdigen den bekanta operationen: Slå för luntan,
kunoa gå i verkställighet.
Den sista af ofvanstående anmärkningar är isan-
ning rätt naiv; men hvad åter beträffar det be-
kymmer som begagnandet af sjelfva uttrycket:
lunta, om en mängd handlingar, synes hatva väckt
hos vårt gamla skefögda observationsråd, så reser-
vera vi oss helt och hållet emot tydningen deraf.
Enligt hans mening synes det som om man skulle
anse uttrycket lunta såsom något vanvördeligt,
hvilket endast kunde nyttjas om gamla årgån-
gar af Glanskaren och andra lika maktpåliggande
opera. Sådant är likväl numera icke språkbruket.
Utan att inlita oss i någon filologisk diskussion
härom, vilja vi blott citera en autoritet, som i fö-
revarance fall bör vara tillräckhg till Granskarens
lugnande. En af Talarve på Riddarhuset, nytt-
jade ju härom dagen precist samma ord, om en
hel samling Kongl. Författningar från GCarl XI:s
tid. då ban försäkrade Ridd. och Adeln att han
kemma hos sig hade en halfalns tjock lunta? med
knektekontrakter. Denna Talare är ju sjelf före-
dragande i Stats-Rådet, och sjelfva föredragandernes
exempel måtte väl icke vara betänkligt att följa.
Fer
EET NRA