Men SKhILLIC MR dLCE PROVA HLalUsd UlVall ber vI UC SeAldlititl, eller i den syftning jag föreslagit, söka att förenkla och inskränka Bankens funktioner, skulle vi forifarande låta Banken blifva en Assistans-iurättning för staten och enskilta, en förlagsman för alla företag, som icke finna någon annan, och som följaktligen icke löna sig — skall dess lånvörelse äfven i framtiden bedrifvas snarare såsom ett vingleri eller procenteri än som en affär — da befarar jag, alt realisationen ej vinner fö troende — och på detta beror allt — då fruktar jag alt föga åstadkommes af allt det goda, en efterlängtad och så allvarligt påkallad ordning i värt myntväsende eljest erbjuder oss. Jag skall åtminstone då hafva haft den tilifredsställelsen att hafva varnat emot de olyckor och lidanden, som alltid blifva följder af ensidighet i beslut och åtgärder. i Men jag hoppas, att denna ensidighet skall lemna rum för sanningens förmåga att, i följd af en olycklig erfarenra sig gällande, äfven hos de lagstiftande bet, slutligen församlingar, hvilka genom sin ceformliga sammansättning och sitt spliltrade verkninossätt cj sällan förlama upplysningens kraft och fosterlandsvännens bemödanden. j Jag anväller att detta mitt anförande må, i sammanhang med den retar afeängna remissen af Kongl. Maj:ts skrifvelse angående silfverutvexlingen hänvisas till Banko-utskottet. Vi återkomma i dag efter löfte, till PresteStåndets plenum den 7, och främst Ull diskussionen i aulednirg af Kontrakt Piosten Bigvelis motion: Kontr. Prosten Lignell: bland de svåvigheter, hvaröfver det i församlingen tjenstgörande Presterskapet för sin enskilta del hade orsak beklaga sig, vore den dubhl: tjenslårsberakvingen djupast ingriande. Denna befordringsysrund daterade sig först från 1724 ds skolordning, och har derefter nästan utan åarerbåll utbredt sig. Talaren ingick häri en jemförelse mellan prestens cech skollärarens vilkor. Nu hade den nedsatt den lögre 1rehgionstärarens kall och hopp om befordran tll nära dagakarlens. Seden han arbetat lika mycket, stundom mer än den med dubbel årsberekniug privilegierade, och det till stor del i armadets och eländets kojor; sedan ban år ut och år in måst belga sin tid, dels attinskärpa de första religionsbegreppen hos den minst upplysta delen af samhällets mediemmar och således äfven haft på sin lott ett skolarbete, förenadt med både mödor och ansvar, samt derjemte andra embetsmannabestyr, dem författningarna i sednare tider så frikostigt slösat på Presterskapet, och hans embetspligter, som bekant är, med hvarje år blifvit ökade, urder det skollärarvns blifvit lättade — sedan han sålunda tillbragt 15 a 20 år, stundom deruöfver, vid ett nödbiöd? — och efter alla dessa mödor ändtligen ser sig om efter bergning för ålderdomen; så undantränges han — ej sällan för hela lifstiden — af en skara yngre bröder, hvilka lyckan gynnat med dubbla år. Han tjenar dock samhället lika voget och nitiskt som en annan — hans befatltving är den oumbarligaste för det helas trelnad; men befordrivgslagarna likna sådana högt uppsatte gynnare. som val emottaga men icke bifalla den förtrycktes suppliker. Säkert är det i motionärens tanka, att han icke kommer fram tll det rum, der det bättre brödstycket ligger förvaradt. Icke desto mindre fordrar man af honom, ej blott osvikligt nit, verksamhet och värdighet i letnadeu, så att han kunde vara en föresyn och exempel för andra, utan ock kunskaper, att dermed tjena församlingen och hedra Ståndet. Ingen kunde veka ast ett sådant missförhållande haft menliga följder. Den tid dubbla meri!er tillkommo hade då något skal för sig nti ett trägnare arbete för skoläraren än för presten, som dä var fri från andra embetsmannabestyr, samt utilärarens då ytterst knappa aflöning. Men på de senare 30 åren hade prestens goromål blifvit minst fördubblade; löneförmånerna på flera ställen nedsatta. Skollärarne hade åter under samma tid erhållit en skälig förbättring i sina vilkor, gerom flera medel, hvilka motionären uppräknade, bland annat statens anslag. Det syntes då rättvist, att skollärarue icke längre i dubbelt hänseende skörda på presterskapets bekostnad. Lika litet presterskaet kunde med liknöjdhet se skolans förfall, lika litet borde skolverket älska, att bereda kyrkans 1tjenares ofärd. Denna, förwente talaren, skulle dock fullkomnas, derest de dubbla å.en ytterligare kom mo att bibehållas. Han anförde nu, att, icke nog med den prejudice de gamla skolorna göra härutinnan, hade äfven nya blifvit stiftade, der lärarne fått dubbla år, eller personalen blifvit ökad, hvarigenom resterskapets hopp om befordran i samma mån minskats. Ja! denva beräkning hade under tidens lopp hlifvit utsträckt ända derhän, att till och med kantors--beställningar och Sekreleriatet vid Landtbruks-akadem:en samt enskilte blifvit dermed be