Men SKhILLIC MR dLCE PROVA HLalUsd UlVall ber vI UC SeAldlititl,
eller i den syftning jag föreslagit, söka att förenkla och in-
skränka Bankens funktioner, skulle vi forifarande låta Ban-
ken blifva en Assistans-iurättning för staten och enskilta,
en förlagsman för alla företag, som icke finna någon annan,
och som följaktligen icke löna sig — skall dess lånvörelse
äfven i framtiden bedrifvas snarare såsom ett vingleri eller
procenteri än som en affär — da befarar jag, alt realisa-
tionen ej vinner fö troende — och på detta beror allt —
då fruktar jag alt föga åstadkommes af allt det goda, en
efterlängtad och så allvarligt påkallad ordning i värt mynt-
väsende eljest erbjuder oss. Jag skall åtminstone då hafva
haft den tilifredsställelsen att hafva varnat emot de olyc-
kor och lidanden, som alltid blifva följder af ensidighet i
beslut och åtgärder. i
Men jag hoppas, att denna ensidighet skall lemna rum
för sanningens förmåga att, i följd af en olycklig erfaren-
ra sig gällande, äfven hos de lagstiftande
bet, slutligen
församlingar, hvilka genom sin ceformliga sammansättning
och sitt spliltrade verkninossätt cj sällan förlama upplys-
ningens kraft och fosterlandsvännens bemödanden. j
Jag anväller att detta mitt anförande må, i sammanhang
med den retar afeängna remissen af Kongl. Maj:ts skrif-
velse angående silfverutvexlingen hänvisas till Banko-ut-
skottet.
Vi återkomma i dag efter löfte, till PresteStån-
dets plenum den 7, och främst Ull diskussionen i
aulednirg af Kontrakt Piosten Bigvelis motion:
Kontr. Prosten Lignell: bland de svåvigheter,
hvaröfver det i församlingen tjenstgörande Prester-
skapet för sin enskilta del hade orsak beklaga sig,
vore den dubhl: tjenslårsberakvingen djupast ingri-
ande. Denna befordringsysrund daterade sig först från
1724 ds skolordning, och har derefter nästan utan
åarerbåll utbredt sig. Talaren ingick häri en jemfö-
relse mellan prestens cech skollärarens vilkor. Nu
hade den nedsatt den lögre 1rehgionstärarens kall
och hopp om befordran tll nära dagakarlens. Se-
den han arbetat lika mycket, stundom mer än den
med dubbel årsberekniug privilegierade, och det till
stor del i armadets och eländets kojor; sedan ban
år ut och år in måst belga sin tid, dels attinskärpa
de första religionsbegreppen hos den minst upplysta
delen af samhällets mediemmar och således äfven haft
på sin lott ett skolarbete, förenadt med både mö-
dor och ansvar, samt derjemte andra embetsmanna-
bestyr, dem författningarna i sednare tider så fri-
kostigt slösat på Presterskapet, och hans embets-
pligter, som bekant är, med hvarje år blifvit ökade,
urder det skollärarvns blifvit lättade — sedan han
sålunda tillbragt 15 a 20 år, stundom deruöfver,
vid ett nödbiöd? — och efter alla dessa mödor
ändtligen ser sig om efter bergning för ålderdomen;
så undantränges han — ej sällan för hela lifstiden
— af en skara yngre bröder, hvilka lyckan gynnat
med dubbla år. Han tjenar dock samhället lika
voget och nitiskt som en annan — hans befatltving
är den oumbarligaste för det helas trelnad; men be-
fordrivgslagarna likna sådana högt uppsatte gynna-
re. som val emottaga men icke bifalla den förtrycktes
suppliker. Säkert är det i motionärens tanka, att han
icke kommer fram tll det rum, der det bättre bröd-
stycket ligger förvaradt. Icke desto mindre fordrar
man af honom, ej blott osvikligt nit, verksamhet
och värdighet i letnadeu, så att han kunde vara en
föresyn och exempel för andra, utan ock kunskaper,
att dermed tjena församlingen och hedra Ståndet.
Ingen kunde veka ast ett sådant missförhållande haft
menliga följder.
Den tid dubbla meri!er tillkommo hade då något
skal för sig nti ett trägnare arbete för skoläraren
än för presten, som dä var fri från andra embetsman-
nabestyr, samt utilärarens då ytterst knappa aflöning.
Men på de senare 30 åren hade prestens goromål blifvit
minst fördubblade; löneförmånerna på flera ställen
nedsatta. Skollärarne hade åter under samma tid
erhållit en skälig förbättring i sina vilkor, gerom
flera medel, hvilka motionären uppräknade, bland
annat statens anslag. Det syntes då rättvist, att
skollärarue icke längre i dubbelt hänseende skörda
på presterskapets bekostnad. Lika litet presterska-
et kunde med liknöjdhet se skolans förfall, lika li-
tet borde skolverket älska, att bereda kyrkans 1tje-
nares ofärd. Denna, förwente talaren, skulle dock
fullkomnas, derest de dubbla å.en ytterligare kom -
mo att bibehållas. Han anförde nu, att, icke nog
med den prejudice de gamla skolorna göra härutin-
nan, hade äfven nya blifvit stiftade, der lärarne fått
dubbla år, eller personalen blifvit ökad, hvarigenom
resterskapets hopp om befordran i samma mån
minskats. Ja! denva beräkning hade under tidens
lopp hlifvit utsträckt ända derhän, att till och med
kantors--beställningar och Sekreleriatet vid Landt-
bruks-akadem:en samt enskilte blifvit dermed be-