j YadLllUld SdåRilda TOR OMATIUR 14 12 IHMILIULTLOLCE SCtUldA CIICE TOR I ungefär 7-16:delar. För att betäcka denna brist har Banken, utom sina fordringar, emot säkra fastighetshypoteker till belopp af omkring 4,800,000 Rdr samt odlingslån till belopp af omkring 300,000 Rdr och eunskiltes skuldförbindelser till diskonten af utöfver åtta millioner, att ej räkna åtskilliga fordringar hos Städer och korporationer, en af staten garanterad grundfond stor 4,400,000 Rdr banko, och det lider således intet tvifvel, att, om Banken fär sköta sig sjelf, den ju icke i sitt närvarande skick äger mer än tillräcklig förmögenhet att åt sina förbindelser gifva förtroende, och att, äfven om den händelse vore trolig eller ens faktiskt tänkbar, (hvilket den dock under nuvarande förhbåilanden icke är) att nemligen hela Bankens förräd i metallisk valata uttages, realisationen ändock kan äga beständ, så framt Banken ovilkorligt ställes under lagen, samt Bankostyrelsen medgifves vätt att på tjenligaste sätt använda sin grundfond, sin kredit och sina hypotceker. Men, som sagdt är, en slik befarad uttömning af Bankens hvalf är ett verkligt hjernspöke. Man besinne nemligen, att med det inskränkta rörelsekapitalet vi äge, i förhållande till vart jemt ökade behof af bytesmedel, någon större massa sedlar icke, utan de största förluster och olägenheter för penningc-ägarne sjelfva, kan för någon längre tid dragas ur rörelsen och vexlas i Banken mot en hop smått silfvermynt, till högsta valör af 1 Rdr Specie eller 4 Rdr Ros: alt äfven, om en betydlig massa skulle inlösas och silfver derför uttagas, åtminstone så mycket af kreditmyntet, som motsvarar den del, hvilken utoch ingår i uppbörden . (eller omkring 14 415 millioner) måste bibehålla sitt värde blott af den orsak, att det lika med mynt erkändes vid alla liqvider med Kronan och enskilta: att då en betydlig sedelmassa uti Banken invexlades mot silfver, bristen å ett lätt trausportabelt, i värt vidsträckta land och med våra inskränkta kommunikationer oundgängligen nödige bytesmedel, skulle förorsaka stark efterfrågan, hvaraf följden äter blefve, om t. ex. silfver ej funnes i landet, ett orimligt agio på börsen å de sedlar, som voro qvar. Och då dessa senare sålunda höjdes i värde utöfver vexlarne elier representanterna af det fasta myntet å den utländska marknaden, måste naturligtvis kursen falla, hvarvid det alltid blefve en fördel dels att köpa silfver inom landet, dels att importera det utifrån, för att i Banken åter utbyta det emot sedlar. Emellertid är denna farhåga för silfrets uttagande — jag medger att den i någon mån varit delad äfven af mig — ganska allmän, och jag anser mig derföre skyldig redogöra för det sätt, hvarpå jag kommit till trygghet i denna del. Jag har nemligen frågat mig: hvilka skulle de egentligen vara, som ur Banken uttoge sina kapitaler? Våra större handelshus, som hafva betydliga kassor i Banken, skulle, säger man, hellre förvara silfver 1 sina kassor, än Bankens despositionsttester. Detta må vara! men när de bure silfverpåsarne t. ex. till tullen, så ginge de åter in i Banken; när de skulle sända remisser på längre afständ (och detta sker ju nästan dagligen) så måste de ju ändock anlita Banken, om de ej vilja bekosta särskilt skjuts för hvar post. Misstroendet skulle tilläfventyrs i början föranleda uttagningar, men, som ofvan är visadt, den korrigerade sig snart sjelf. De allmänna pensionsoch välgörenhets-anstalterne skulle uttaga sina i Banken innestående medel, är det andra påståendet. För min del har jag många anlednlIngar att tvifia härpå. De flesta, ja snart sagdt alla af dessa kassor, hafva i sina reglementen föreskrifvit, att de utlånta behållningarne skola vara insatta i Banken, och troligen komma dessa reglementen icke i fråga att ändras, innan den egentliga förskräckelseparoxysmen vore öfverstånden. Kapitaiisterne skola, förmenar man, skynda att uppsäga sina fordringar, för att uttaga silfver ur Banken. Låt vara! men hur länge skola de väl finna sig vid att rufva på detta silfver, innan de utåna detsamma, och då gär det ju åter in i Banken, enär man ej lärer kunna antaga, att någon länar silfver, för att lägga det på kistbotten, Men — fortfar man — om silfver ej till betydligt lopp uttages inom landet, så kommer det dock att utströmma till utlänningen, för att betäcka en ganska lätt möjlig underbalans i vår handel. Med detta spöke skrämmer man oss i synnerhet. Låtom oss dä se stindt derpå; det torde då snart nog upplösa sig. Ett land, som saknar metalliskt mynt, kan icke på annat sätt äga underbalans i bandel, än genom skuldsättning hos utlänningen för skillnaden cmellan export och import. Denna skuld måste likväl betalas, ty ingen lärer gifva en obegränsad och cvig kredit. När ädla metaller saknas; så betäckes den således antingen med landets egna produkter eller genom importörernas bankrutt. Denna senare betalningsutväg kan icke i längden bära sig för ett helt land och skulle dessutom visa att importörerna hufvudsakligen voro de bankrutterande. Detta torde likväl icke i allmänhet vara händelsen; utom tvertom tyckas de importörer , hvilka med omtanka och försigtighet sköta sina angelägenheter, drifva ett temligen lönande yrke; hvilket åter synes bevisa, att någon underbalans i vår handel icke finnes — ctt faktum, bestyrkt deraf, att vära Börsers utländska skuld med hvart år snarare minskats än ökats, och att vi, oaktadt de betydliga och på kursen menligt verkande siltverköpen sedan sista Riksdag, samt ett svårt missväxtår, likväl på kreditupplag äga ett så betydligt på förhand betalt förlag af kolomulvaror, att åtminstone hbaltva årets behof deraf är fyldt. Och äfven om varan Silfver skulle framdeles behöfvas, för att betacka imporicn, och importören, emot sedlar, i någon ansenligare mån tillvexlade sig detta Silfver i Banken, så blefve ju, enligt hvad jag ofvan yttrat, den helt naturliga följden af den minskade penningestocken och det derigenom å Bankosedlar uppkommande agio, antingen att Silfver uppköptes inom landet, för att i Banken utbytas mot sedlar, eller att det utifrån införskaffades. Om således Realisationen verkställdes så, att Banken vinner förtroende och att garantier finnas för dess beständ, så är jag fullt viss att, efter de första månaderna eller vec FE a FL EN a ee ee 1 an —