häl okl a UP I CAI LILLE NBULLIP PUR AN DD rr PTA (TER
nationella motivers inverkan på dem. Vi måste
något närmare förklara oss.
Ehuru lifigt vi erkänna, att den verkliga sjelf-
ständigheten är karaklerens, och attdenna stundom
kan bibehålla sig äfven under de för den politiska
existensen menligaste förhållanden, är det likval o-
bestridligt, att dessa på menniskan I allmänhet utöfva
ett inflytande, som hon ej kan undandraga sig, som
hon ofta icke märker, men som likval icke sälan
bestämmer hennves tänkesätt, oftast handlingar. Per-
soner, som till sin hela existens, till stundens och
framtidens utsigter, bero af styrels sen, äro sålunda
sällan qvalifice: ade alt motverka hennes vilja, ehuru
den stundoin kan strida emot deras öfvertygelse.
Huru varmt de än intressera sig för fäderneslandets
nytta, kunna de likväl ofta, af önmande och ostraf-
liga motiver, ej underlåta, att ännu varmare intres-
sera sig för sina familjers, och att, om båda skulle
komma i koilision, gifva vika för de senares mäk-
tigare röst. Att detta är fallet med en del af
adelns ledamöter, lära vi ej behöfva säga, och mån-
gen, som vi ll anses för en af de mest sjelfständige,
skail, om ban lägger handen på hjertat erkänna
sig oeförmögen att emotstå frestelsen, då den
i så förledande skepnad tränger sig på hjer-
tat. Men med de ofrälse stånden är saken helt
annorlunda. De hafva med få undantag ingen-
ting alt söka eller vinna af styrelsen, och hon kan
icke direkt bidraga till någon enda persons inträde
bland dem utom biskopparna dem han utnämner.
Den stund nationens allmänna röst höjer sig emot
Regeringens system och fordringar, eller en oppo-
sitlonsanda inrotar sig bland stånden, då dessa lapp-
risutmärkelser, hvarmed det hittils någon gång
lyckats, att tysta en stämma eller köpa ett samvete,
förlora nog mycket af sitt värde i allmänhetens ö-
gon, alt man ej dermed kan betäcka sin blygd —
och en Doktorshatt eller en stjerna gälla redan,
som man vet, ganska litet, när de skulle öfverskyla
hjer nans tomhet eller karakterens tvetydighet, denna
stund äger Regeringen intet medel att verka på
dessa stånd, hvarken med hot eller löften; ty hon
kan hvarken gifva eller fråntaga dem något; och
ett kontant köp lärer väl höra till sällsyntheterna,
ifall Regeringen skulle ha vilja eller medel skulle fin-
nas dertil!. I en sådan händelse taga dessa tre
stånd en öfvervigt öfver statsmachinen, mot hvil-
ken Regeringen ej kan sätta någon motvigt, icke
ens det i andra länder brukl:ga medlet af Riksda-
gens upplösning, hvilket först kan användar sedan
fyra månader äro förflutna. Dessa fyra F
äro emellertid tillväckliga att afgöra Bevillningen
att t. ex. nedsätta den till en hälft eller fjerdedel, och
att sålunda förlama alla statslifvets funktioner. Bör man
kalla det en lycka eller olycka, att Regeringen all-
drig haft en aning om denna möjlighet? Kanhän-
da är det lycka; kanhända ligger det i Försynens
plan, att sakerna skola gå till denna ytterlighet,
och att det är genom den, som en bättre tingens
ordning skall befordras. Visserligen litar Regerin-
gen ännu på Adelns, pro!etärer, på en och annan Borg-
mästares behof af en domsaga, på böndernas obe-
kantskap .med administrativa ärender och den deraf
följande lättheten, att leda deras åsigter och vinna
deras röst. Nu framträder likväl en Regeringens så
kallade vän med ett förslag, som åsyftar intet min-
dre, än att beröfva henne dessa sista utsigter. Han
vill nemligen, som vi sett, utestänga dessa proleta-
rer, afligsna från Riddarhuset alla ynglingar under
30 år och alla personer som ej äga en behållen in-
komst af 50 tunnor säd, samt dit införa förmög-
na godsägare d. v. s. befolka det med män af stad-
gad ålder och ekonomiskt oberoende; han vill er-
sätta städernes Borgmästare. med män af den of-
vannämda qvalifikationen, som ej ha något att
söka af Regeringens nåd; han vill med Bon-
deståndet införlifva sjelfstandiga och upplysta Le-
damöter, som med det äga gemensamhet i in-
tressen, men möjligtvis öfverlägsenhet i kunskaper
och bildning; han vill således emot Regeringen
ställa en massa af krafter, som hon hvarken kan
skrämma, eller leda, eller dela, emedan de fleste af
dem, såsom vi nyss sagt, ej hafva något att vinna
af henne; han vill till och med beröfva henne den
sista resursen, att genom Riksdagarnes uttänjande
trötta representanternas tålamod, och genom läng-
tan efter hemmet vinna deras medgörlighet, tv han
vill förenkla arbetsordningen och förkor ta mellanti-
derna. Af hvad vi redan förut aptydt kan man
lätt inse hvad som skulle bli följden af en dylik
förändring. Det demokratiska elementet skulle ge-