häl okl a UP I CAI LILLE NBULLIP PUR AN DD rr PTA (TER nationella motivers inverkan på dem. Vi måste något närmare förklara oss. Ehuru lifigt vi erkänna, att den verkliga sjelfständigheten är karaklerens, och attdenna stundom kan bibehålla sig äfven under de för den politiska existensen menligaste förhållanden, är det likval obestridligt, att dessa på menniskan I allmänhet utöfva ett inflytande, som hon ej kan undandraga sig, som hon ofta icke märker, men som likval icke sälan bestämmer hennves tänkesätt, oftast handlingar. Personer, som till sin hela existens, till stundens och framtidens utsigter, bero af styrels sen, äro sålunda sällan qvalifice: ade alt motverka hennes vilja, ehuru den stundoin kan strida emot deras öfvertygelse. Huru varmt de än intressera sig för fäderneslandets nytta, kunna de likväl ofta, af önmande och ostrafliga motiver, ej underlåta, att ännu varmare intressera sig för sina familjers, och att, om båda skulle komma i koilision, gifva vika för de senares mäktigare röst. Att detta är fallet med en del af adelns ledamöter, lära vi ej behöfva säga, och mången, som vi ll anses för en af de mest sjelfständige, skail, om ban lägger handen på hjertat erkänna sig oeförmögen att emotstå frestelsen, då den i så förledande skepnad tränger sig på hjertat. Men med de ofrälse stånden är saken helt annorlunda. De hafva med få undantag ingenting alt söka eller vinna af styrelsen, och hon kan icke direkt bidraga till någon enda persons inträde bland dem utom biskopparna dem han utnämner. Den stund nationens allmänna röst höjer sig emot Regeringens system och fordringar, eller en oppositlonsanda inrotar sig bland stånden, då dessa lapprisutmärkelser, hvarmed det hittils någon gång lyckats, att tysta en stämma eller köpa ett samvete, förlora nog mycket af sitt värde i allmänhetens ögon, alt man ej dermed kan betäcka sin blygd — och en Doktorshatt eller en stjerna gälla redan, som man vet, ganska litet, när de skulle öfverskyla hjer nans tomhet eller karakterens tvetydighet, denna stund äger Regeringen intet medel att verka på dessa stånd, hvarken med hot eller löften; ty hon kan hvarken gifva eller fråntaga dem något; och ett kontant köp lärer väl höra till sällsyntheterna, ifall Regeringen skulle ha vilja eller medel skulle finnas dertil!. I en sådan händelse taga dessa tre stånd en öfvervigt öfver statsmachinen, mot hvilken Regeringen ej kan sätta någon motvigt, icke ens det i andra länder brukl:ga medlet af Riksdagens upplösning, hvilket först kan användar sedan fyra månader äro förflutna. Dessa fyra F äro emellertid tillväckliga att afgöra Bevillningen att t. ex. nedsätta den till en hälft eller fjerdedel, och att sålunda förlama alla statslifvets funktioner. Bör man kalla det en lycka eller olycka, att Regeringen alldrig haft en aning om denna möjlighet? Kanhända är det lycka; kanhända ligger det i Försynens plan, att sakerna skola gå till denna ytterlighet, och att det är genom den, som en bättre tingens ordning skall befordras. Visserligen litar Regeringen ännu på Adelns, pro!etärer, på en och annan Borgmästares behof af en domsaga, på böndernas obekantskap .med administrativa ärender och den deraf följande lättheten, att leda deras åsigter och vinna deras röst. Nu framträder likväl en Regeringens så kallade vän med ett förslag, som åsyftar intet mindre, än att beröfva henne dessa sista utsigter. Han vill nemligen, som vi sett, utestänga dessa proletarer, afligsna från Riddarhuset alla ynglingar under 30 år och alla personer som ej äga en behållen inkomst af 50 tunnor säd, samt dit införa förmögna godsägare d. v. s. befolka det med män af stadgad ålder och ekonomiskt oberoende; han vill ersätta städernes Borgmästare. med män af den ofvannämda qvalifikationen, som ej ha något att söka af Regeringens nåd; han vill med Bondeståndet införlifva sjelfstandiga och upplysta Ledamöter, som med det äga gemensamhet i intressen, men möjligtvis öfverlägsenhet i kunskaper och bildning; han vill således emot Regeringen ställa en massa af krafter, som hon hvarken kan skrämma, eller leda, eller dela, emedan de fleste af dem, såsom vi nyss sagt, ej hafva något att vinna af henne; han vill till och med beröfva henne den sista resursen, att genom Riksdagarnes uttänjande trötta representanternas tålamod, och genom längtan efter hemmet vinna deras medgörlighet, tv han vill förenkla arbetsordningen och förkor ta mellantiderna. Af hvad vi redan förut aptydt kan man lätt inse hvad som skulle bli följden af en dylik förändring. Det demokratiska elementet skulle ge