pr röfva, om bankovinsten är till bibehållande eller pörs! ärkabde af bankens gruadfonds erforderlig. Det är isynnerket den andrai ordningen af dessa bestämmelser, som synes oss lika betänklig, som den i det hela är öfverflödig. Hvar och en vet, att Regeringen hittills, äfven utan något initiativ i banklagarnas upprättande, haft tillväckligt insteg på lagstiftningen för att kunna förmå Ständerna, att använda bankens vinstmedel till de ändamål som legat Styrelsen mest om hjertat, samt att anordna lånerörelsen i enlighet med Reg:s önskningar. Hvartill behöfvas då det initiativ och det veto Stäönderna nu äro på vägen att lägga i Styrelsens hand? Exemplen i nyssnämnda fall äro tyvärr alltför många. Nästan alla de anvisningar på Banken och sedelutsläppning 3ar, som blifvit gjorda på de arma sedelinnehafvarnes bekostnad alltsedan 1809, och hvarigenom desse blifvit våldsamt beröfvade 2:delar af sin egendom , hafva ju varit föranledda af Regeringens propositioner eller haft dess understöd? Skola då Ständerna nu utan någon synlig fördel, utan att kunna beräkna följderna för framtiden, med sina röster bidraga till denua stora utvidgning i konungamakten, som sätter dem ur stånd, att utan Regeringens samtycke vidtaga den minsta förändring i Bankens lånerörelse? Och hvad har väl Regeringen erbjudit (epresentationen 1 utbyte mot en så dyrbar och af Regeringen efter längtad uppoffring? Har den till ersättning föreslagit att gifva dem någon andel uti den ekonomiska lagsuftningen, hvaruti Regeringen för närvarande är enväldig, och genom hvilken medborgares timliga väl redan till så stor del ligger i dess händer? Nej. Men den föreslagna förändringen lofvar att Banken hädanefter skall blifva under Konungs och Ständers gemensamma garanti. Och hvaruti består då denna garanti? Innefattar den någon ansvarighet? Men Konungen sjelf är ju icke ansvarig för sina handlingar? Saledes Konungens Rådgifvare. Kan då ansvarigheten göras mera gällande emot dem än emot Ständerna? Om Banken, det Försynen nådeligen afvände, ännu en gång upphör att inlösa sina förbindelser, månne Öfver -Ståthållare-embetet då skall få uppdrag att till betäckande af hristen jåta utmäta Deras Exellensers bordsilfver, mobilier och öfriga egendom, samt lägga be slag på deras lön och taffe pengar? Eller om ansvarigheten skall inskränkas till Konstitutions-Utskottet, huru vill man göra en ansvarighet inför detta Utskott gällande för åtgärder eller lagar, hvari föregående Ständer de Itagit? Under hvilken synpunkt som helst synes således, efter vårt sätt att se, mycket vara att förlora, men intet att vinna för det allmänna vid denna förändring, hvars bländverk snart skall komma att bortfalla, men hvars olägenheter icke torde vara så lätta att afhjelpa, i fall Rikets Ständer skulle gå in på denna förändring i afseende på deras penningeverk, i stället för den enda sanna och rätta, att lemna bankorörelsen i enskilte mäns händer, som derföre blifva ansvarige med hela sin egendom.