ket, och innefattande dess förnämsta rikedomskällor, måste alltid vara af högt intresse för statsmakterne; och detta förvissar mig, att, då jag nu går att väcka frågor, hvilkas afgörande skall på denna stora industrigren utöfva ett djupt inflytande, skall jag inom detta stånd, der de inhemska näringarne representeras, möta en uppmärksamhet, svarande emot ämnets storhet och vigt. Det finnes icke något af Badets alla yrken, som blifvit omgifvet med en så oerhörd samling af lagar och påbud, som bergsbruket. -En stor del af dessa författningar vittna onekligen om det nit och den klokhet, som i äldre tider styrelsen användt för skapandet af denna näring och för undanröjandet af de svårigheter, som mötte dess första utveckling i orter hvilka då lågo som ödemarker. Resultalerne blefvo vigt tiga och dy rbara; och med tacksamhet måste man alltid erkänna hvad den offentliga makten för detta stora ändamål uträttat. Men, vid erkännandet häraf, kan man dock icke undgå, att tillika inse den kända sanningen, att många lagar, mänga åtgärder och omsorger, som fuordrats för g: undläggandet af en näring, icke alltid fordras för dess bibehål! ande, sedan den hunnit stadga och utveckling; detta är cen sats, som i synnerhet är tillämplig på bergslagshandteringen. ret, då, i senare Man har till en del medgvifvit dess riktig tider, och 1 synner! het med begynnelsen af detta sökt i nägon män lossa atsk a al de band, son faltningar lagt på be iriugarne. Detta gällde ligen den vigtigaste af dem, nemligen jernhandter hvars tillstånd och industriella behof nu komma att ut: föremålet för min framställning. Genom Kongi. Brefve E af den nom styrelsen gaf vika för då v: iq mödanden att uteslutande bibehålla sit och sil : mande uti förmanerne af landets j srätillverkn ing, som då var al så stor vigt uti verid lägsnas och heia stängj. rn (0 n, skulle all tällan alnidet ivV C erideliga tider 1nbeviljadt. skränkas till det ärliga skeppundtal, som da änkDo ögoub liga fördelarae af deana ooatm ning upphäfdes dock snart, då — hvad man icke beräknat — den täflan, hvilken man undanröjt tnom laudet började utveck la utom detsamma. Verkuingarne deraf fortfara i vår tid, och skola stväcka sig ännu längre. Inom landet uppstodo emellertid för shållanden, som nödgade makten att tänka på mildring af de everdeliga prohibitionerne: man började med att år 1803 tillåta nya smiden utom borgslagerne: OC bh man löste, flera är derefter, en del af banden på shandeln; — men dessa åtgärder böra mera betraktas såsom en börjande öfvergang fran tvånget, än såsom cn upplösning deraf. Annou är jernhandteringen underkastad inskränkningar och skrätvöng, som tungt trycka densamma. De belunga rudimateriens anskalfare genom trångt begränsad afsältlning, och de hämma förädlarens industri genom inskränkning af tillverknings-beloppet. Detta förhållande äger egentligen rum inom de så kallade bergslagerne, der stängjerussmidet, — jernhandteringens vigtugaste resultat i merkantilt afseende — ännu är i det väsendtliga underkastadt samma begränsning, som stadgades genom 17594 ars författning. Jag vill i möjligaste enkelhet betrakta de närmaste följderna af detta tillstånd. Man kallar Bergslager de, numera genom lag utmärkte, orter, der t tackjernsblasande allmoge finnes; och, då tillverkningen af denna rudimateria alltså på dessa trakter drifves, borde man ock, enligt rättsgrund, minst der hämma dess afsättning. Detta har dock skett derigenom, att stångjernssmidet inom bergslagen förblifvit fixeradt till det Hör ende: boloppet; och det tackjern, som cj medtages för orter behof; och ej heller kan utan förlust taia lång Transport Lill bruken utom bergslagen, bildar öfverflödiga lager, hvilka årligen ligga bi ergsmanne n till allt större last, nedtrycka tackjernspriserne, samt slutligen försänka de tillverkande menigheierne 1 fattigdom och modlöshet. Staten har i vär tid redan en gång nödgats komma dem ti M direkt undsättning; och, om den närvarande ställningen far fortfara, kan man eudast med djupt bekymmer emotse en ännu dystrare belägenhet. Intet medel häremot är enklare än att öppna för tackjeract en större afsältning. Man har härtill föreslagit 2:ne utvägar, nemligen, att antingen tillåta tackjernets utförsel utur riket :, eller bereda en större förädling deraf inom landet. Den förra ätgärden, som af en och annan föroslagits, lärer ej utan i yttersta nödfall användas, då atförselna af ett råäimne, som nataren ej återbildar, skulle slutligen upphifva all förädling deraf inom landet. Pet andra medlet der: emot ligger ej blott närmare, utan leder i dubbelt afseende till välgörande resultater, hvartill äfven kommer det väsendtliga företrädet att det; jemunar rättigheter, som nu, utan grund 1 sakernas natur, äro olika. Genom en utsträckt smidesritt på de stångjernshärdar och verkstäder inom och utom bergslagerne, som redan äro lofgifne, skulle ej blott den öfvertlödiga tackjernstillgången inom bergslags-orterne absorberas, utan jerahandt eringen I allmänhet vinna genom cen friare industri i förädlingen. Den enda inskränkning jernhandteringen derinom borde vara underkastad vore egentligen 1 friheten för anläggandet af nya jernverk eller så kallade stångjernshamrar; ; men, sedan en verkstad en gång är lafg sifven, synas rättsgrundsatserna fordra, att idkaren i denua, som i andra näringar, för i sin verkstad sträcka sin fit så långt han förmår. Det är onaturligt att, under det man klagar öfver yttre konkurrens uti jernhandeln, hålla den inre industri, som kan öka och fullkomna varan, uti band, hvilka försvåra ull utveckling af yrket. Det. är ej nog alt de hämmande åtgärderne 1 dettå afseende bestämma smidets årliga belopp inom Bergslagerne; de sträcka sig äfven till sjelfva arbetssättet — inskränkningar, som i andra lofliga yrken och äfven i andra länders Bergshandtering äro högst ovanli: : Detta onaturliga tvängstillstånd har redan alltför länge låtit känna sina tryckande följder, och det är icke för bit