ket, och innefattande dess förnämsta rikedomskällor, måste
alltid vara af högt intresse för statsmakterne; och detta för-
vissar mig, att, då jag nu går att väcka frågor, hvilkas af-
görande skall på denna stora industrigren utöfva ett djupt
inflytande, skall jag inom detta stånd, der de inhemska nä-
ringarne representeras, möta en uppmärksamhet, svarande
emot ämnets storhet och vigt.
Det finnes icke något af Badets alla yrken, som blifvit
omgifvet med en så oerhörd samling af lagar och påbud,
som bergsbruket. -En stor del af dessa författningar vittna
onekligen om det nit och den klokhet, som i äldre tider
styrelsen användt för skapandet af denna näring och för
undanröjandet af de svårigheter, som mötte dess första ut-
veckling i orter hvilka då lågo som ödemarker. Resultaler-
ne blefvo vigt tiga och dy rbara; och med tacksamhet måste
man alltid erkänna hvad den offentliga makten för detta
stora ändamål uträttat.
Men, vid erkännandet häraf, kan man dock icke undgå,
att tillika inse den kända sanningen, att många lagar, män-
ga åtgärder och omsorger, som fuordrats för g: undläggandet
af en näring, icke alltid fordras för dess bibehål! ande, se-
dan den hunnit stadga och utveckling; detta är cen sats,
som i synnerhet är tillämplig på bergslagshandteringen.
ret, då, i senare
Man har till en del medgvifvit dess riktig
tider, och 1 synner! het med begynnelsen af detta
sökt i nägon män lossa atsk a al de band, son
faltningar lagt på be iriugarne. Detta gällde
ligen den vigtigaste af dem, nemligen jernhandter
hvars tillstånd och industriella behof nu komma att ut:
föremålet för min framställning.
Genom Kongi. Brefve E af den
nom styrelsen gaf vika för då v: iq
mödanden att uteslutande bibehålla sit och sil :
mande uti förmanerne af landets j srätillverkn ing, som då
var al så stor vigt uti verid
lägsnas och heia stängj. rn
(0
n, skulle all tällan al-
nidet ivV C
erideliga tider 1n-
beviljadt.
skränkas till det ärliga skeppundtal, som da
änk-
Do ögoub liga fördelarae af deana ooatm
ning upphäfdes dock snart, då — hvad man icke beräknat
— den täflan, hvilken man undanröjt tnom laudet började
utveck la utom detsamma. Verkuingarne deraf fortfara i
vår tid, och skola stväcka sig ännu längre. Inom landet
uppstodo emellertid för shållanden, som nödgade makten att
tänka på mildring af de everdeliga prohibitionerne: man
började med att år 1803 tillåta nya smiden utom borgsla-
gerne: OC
bh man löste, flera är derefter, en del af banden på
shandeln; — men dessa åtgärder böra mera betrak-
tas såsom en börjande öfvergang fran tvånget, än såsom cn
upplösning deraf. Annou är jernhandteringen underkastad
inskränkningar och skrätvöng, som tungt trycka densamma.
De belunga rudimateriens anskalfare genom trångt begrän-
sad afsältlning, och de hämma förädlarens industri genom
inskränkning af tillverknings-beloppet. Detta förhållande
äger egentligen rum inom de så kallade bergslagerne, der
stängjerussmidet, — jernhandteringens vigtugaste resultat
i merkantilt afseende — ännu är i det väsendtliga under-
kastadt samma begränsning, som stadgades genom 17594 ars
författning. Jag vill i möjligaste enkelhet betrakta de när-
maste följderna af detta tillstånd.
Man kallar Bergslager de, numera genom lag utmärkte,
orter, der t tackjernsblasande allmoge finnes; och, då tillverk-
ningen af denna rudimateria alltså på dessa trakter drifves,
borde man ock, enligt rättsgrund, minst der hämma dess
afsättning. Detta har dock skett derigenom, att stång-
jernssmidet inom bergslagen förblifvit fixeradt till det Hör
ende: boloppet; och det tackjern, som cj medtages för orter
behof; och ej heller kan utan förlust taia lång Transport Lill
bruken utom bergslagen, bildar öfverflödiga lager, hvilka
årligen ligga bi ergsmanne n till allt större last, nedtrycka
tackjernspriserne, samt slutligen försänka de tillverkande
menigheierne 1 fattigdom och modlöshet. Staten har i
vär tid redan en gång nödgats komma dem ti M direkt und-
sättning; och, om den närvarande ställningen far fortfara,
kan man eudast med djupt bekymmer emotse en ännu dy-
strare belägenhet.
Intet medel häremot är enklare än att öppna för tack-
jeract en större afsältning. Man har härtill föreslagit 2:ne
utvägar, nemligen, att antingen tillåta tackjernets utförsel
utur riket :, eller bereda en större förädling deraf inom lan-
det. Den förra ätgärden, som af en och annan föroslagits, lä-
rer ej utan i yttersta nödfall användas, då atförselna af ett
råäimne, som nataren ej återbildar, skulle slutligen upphif-
va all förädling deraf inom landet. Pet andra medlet der-
: emot ligger ej blott närmare, utan leder i dubbelt afseende
till välgörande resultater, hvartill äfven kommer det vä-
sendtliga företrädet att det; jemunar rättigheter, som nu, utan
grund 1 sakernas natur, äro olika.
Genom en utsträckt smidesritt på de stångjernshärdar och
verkstäder inom och utom bergslagerne, som redan äro lof-
gifne, skulle ej blott den öfvertlödiga tackjernstillgången
inom bergslags-orterne absorberas, utan jerahandt eringen I
allmänhet vinna genom cen friare industri i förädlingen.
Den enda inskränkning jernhandteringen derinom borde va-
ra underkastad vore egentligen 1 friheten för anläggandet
af nya jernverk eller så kallade stångjernshamrar; ; men, se-
dan en verkstad en gång är lafg sifven, synas rättsgrund-
satserna fordra, att idkaren i denua, som i andra nä-
ringar, för i sin verkstad sträcka sin fit så långt han för-
mår. Det är onaturligt att, under det man klagar öf-
ver yttre konkurrens uti jernhandeln, hålla den inre in-
dustri, som kan öka och fullkomna varan, uti band, hvil-
ka försvåra ull utveckling af yrket. Det. är ej nog
alt de hämmande åtgärderne 1 dettå afseende bestäm-
ma smidets årliga belopp inom Bergslagerne; de sträcka sig
äfven till sjelfva arbetssättet — inskränkningar, som i an-
dra lofliga yrken och äfven i andra länders Bergshandte-
ring äro högst ovanli: :
Detta onaturliga tvängstillstånd har redan alltför länge
låtit känna sina tryckande följder, och det är icke för bit-