drag; också motstod han länge Konungens befall-
ning, sina vänners böner och den allmänna önskan,
som temmeligen otvetydigt yttrade sig. Hun gaf
slutligen efter, och detta var ej det minsta profvet
å redbarbeten af hans patriotism och hans goda
afsigter. Man anmärkte då att i de tre länder,
hvilkas politik var på en gång den lifligaste och
svåraste, leddes de diplomatiska ärenderna af tre
författare: af Canning i England, Chateaubriand i
Frankrike och Martinez de la Rosai Spanien. Hans
ministere blef de moderatas, Anilleros, hvilka fingo
sitt namn af en klubb, som hyllade systemet af
2 kamrar, och hvars Ledamöter skulle som igen-
känningstecken bära en viss slags ring. Det sluta-
des likväl med den royalistiske konspirationen år
19822. Denna dag gjorde, som bekant är, Kungliga
gard:t ett misslyckadt försök att störta konstitutio-
nen. Då detta slog felt genom milisens och linie-
t:opparnas trohet, så öfvergick makten genom en
naturlig reaktion i Comuneros ) händer, hvilka
Martinez alltid motstått, äfvensom han alitid tyc-
kes ha varit obenägen för systemet af en enda
kamare.
Martinez trädde nu tillbaka i privatlifvet, och
anade den olvekliga katastrofen, som också icke
långt derefter inträffade. Då Franska invasionen
år 1923 öfverändekastade Cortez välde, miste alla
de patrioter, som icke, likt Riego, föllo för bödelns
hand, fiv till främmande länder. — Martinez vi-
stades Io år i Paris, der han mycket umgicks med
Frankrikes statsmän och litteratörer. Hura han
der ansags både som offentlig och enskilt person,
derom vittnar det enhälliga bifall, som nästan alla
tidningar gåfvo åt hans upphöjelse till första mi-
nister. Han bade redan under Ferdinands sista lef-
nads-period erhållit amnesti och återvändt till
Madrid, der han uteslutande sysselsatte sig med
oetiska arbeten — och, säger National, vi känna
honom tillräckligt, för att kunna försäkra, att det
behöfdes hela hans pligtkänsla och fosterlandskär-
lek, för att förmå honom att ur sin fredliga stu-
derkammare åter inträda 1 det olfentliga lifvets
stormar.