RASEN
dubbelt så mycket spannmål. Att brödet af slösä-
den icke är för rart att spisa på, lärer väl hvar
och en inse, och har jag redan tillförene talt derom,
men det är dock hjelpeligt i en landsort, der man
har temmelig god tillgång på sofvelvaror: det är
icke brödet som man skall äta sig mätt af, utan det
man äter vid brödet. Jag har äfven sjelf varit i
tillfälle att erfara, huru icke ens missväxten beta-
ger åkerbruket sin lönande egenskap. Jag sådde
1932 ett skäl ( tunna) korn. Skörden blef, såsom
allmänt i landet, dels omogen, dels frusen, men så
d .
usel den ock var, skulle säkert 5 tunna erfordrats
för att motsvara den nytta man deraf hade i hus-
hållet. Det förstås att den i absolut värde icke
kunde svara mot tunna, men i relativt värde, ef-
ter omständigheterna, gjorde den det: det var sur-
rogat för 3 tunna, och åtminstone ett naturligare
surrogat, än renmossa, bark och hvad det allt är,
som man rekommenderar såsom nödbrödsämne. Med
tillblandning af potates erhölls ett bröd, fullt ut så
godt som det man allmänneligen brukar i orten äf-
ven under goda år. Nej! må renarna få behålla
sin mossa, må Hög-Asiens hedar och Lappmarkens
fjeliar, der allt åkerbruk är omöjligt, vara boskaps-
skötseln ensamt förbehållna, men der åkerbruk är
möjligt, der bör, der måste det idkas, om man af
jorden vill hafva den nytta man kan hafva. Man
måste väl då kännas vid oår, men månne de som
idka blott boskapsskötsel äro frie från all sådan olä-
genhet? Jag har redan anmärkt, att de sednaste oå-
ren ej varit stort mindre kännbara för Norrlands
boskapsskötsel än för dess åkerbruk , och hvarje
landtman i riket har säkert erfarit, att hans höbol
ej är mindre exponeradt för afslag än hans spann-
målsskörd. Jag vet att Lappen oftare råkar på
obestånd än Nybyggaren, och att den förres obestånd
är mera ohjelpligt än den sednares. När jag skall
lefva ensamt af min boskap, hvad skall jag då lef-
va af, om jag måste slagta ut min boskap? Då må-
sle jag ju sjelf bita i gräset.