RASEN dubbelt så mycket spannmål. Att brödet af slösäden icke är för rart att spisa på, lärer väl hvar och en inse, och har jag redan tillförene talt derom, men det är dock hjelpeligt i en landsort, der man har temmelig god tillgång på sofvelvaror: det är icke brödet som man skall äta sig mätt af, utan det man äter vid brödet. Jag har äfven sjelf varit i tillfälle att erfara, huru icke ens missväxten betager åkerbruket sin lönande egenskap. Jag sådde 1932 ett skäl ( tunna) korn. Skörden blef, såsom allmänt i landet, dels omogen, dels frusen, men så d . usel den ock var, skulle säkert 5 tunna erfordrats för att motsvara den nytta man deraf hade i hushållet. Det förstås att den i absolut värde icke kunde svara mot tunna, men i relativt värde, efter omständigheterna, gjorde den det: det var surrogat för 3 tunna, och åtminstone ett naturligare surrogat, än renmossa, bark och hvad det allt är, som man rekommenderar såsom nödbrödsämne. Med tillblandning af potates erhölls ett bröd, fullt ut så godt som det man allmänneligen brukar i orten äfven under goda år. Nej! må renarna få behålla sin mossa, må Hög-Asiens hedar och Lappmarkens fjeliar, der allt åkerbruk är omöjligt, vara boskapsskötseln ensamt förbehållna, men der åkerbruk är möjligt, der bör, der måste det idkas, om man af jorden vill hafva den nytta man kan hafva. Man måste väl då kännas vid oår, men månne de som idka blott boskapsskötsel äro frie från all sådan olägenhet? Jag har redan anmärkt, att de sednaste oåren ej varit stort mindre kännbara för Norrlands boskapsskötsel än för dess åkerbruk , och hvarje landtman i riket har säkert erfarit, att hans höbol ej är mindre exponeradt för afslag än hans spannmålsskörd. Jag vet att Lappen oftare råkar på obestånd än Nybyggaren, och att den förres obestånd är mera ohjelpligt än den sednares. När jag skall lefva ensamt af min boskap, hvad skall jag då lefva af, om jag måste slagta ut min boskap? Då måsle jag ju sjelf bita i gräset.