vertygelse. Då en missväxt tömt min kornlada , så fylles den åter af en påföljande god skörd: har jag blott jorden qvar, så har jag korn att vänta. Men när jag slagtat ut min boskap, och mina grannar gjort sammaledes, hvarifrån skall jag då åter få boskap? Kor växa icke urjorden som korn. Till Småland har jag långt och penningar är jag utan. Och då vill man, att jag skall öfvergifva åkerbruket till på köpet, och slå mig blott på boskapsskötsel! Nej, ifrigare än förr, måste Norrlärdningarna slå sig på åkerbruk, om de någonsin mer skola komma på grön qvist. Af sina ladugårdar hafva de på några år bortåt icke att värta sig på långt när så mycken afkastnieg sem tillförene, dels emedan en förminskad ladugård icke kan gifva så mycket, som den oförminskade, dels emedan äfven af det lilla som gifves, mycket måste användas för att åter sätta ladugården i samma stånd som den var. Man måste sätta med kalfvar, för att få korv i stället för dem som man under höbristen slagtat ut, och de uppfödas icke utan mjölk. Att ifrån åkerbruk återgå till boskapsskötsel, det är ett steg tillbaka på kul-. turens bana, hvilket väl intet civiliseradt folk bör taga. Ett odladt la: d, förvandladt till en betesmark, skall alltid med missnöje och en viss sorglig känsla skådas af menniskovännen ).. Hvad är blifvet af mindre Asiens samt Bactrianas och Sogdianas fordom för sin bördighet, sin starka befolkning, så ryktbara slätter, sedan de började trampas af Usbeckers och Turkomanners hjordar! Och sjelfva Palestina, detta herrliga, förlofvade land, hvad har det blifvit, sedan hjordar började trampa dess falt? Mjölk och smör omtalas af Profeterna just för att beteckna dess ödelöggelse. Jag vet att man skall anföra mot mig klimata:; himmelsvida skillnad, och triumferande utropa att dessa exempel här alldeles icke hafva någon tillämpning; men hela verldshistorien skall dock vittna, att ett land icke kan föda hälften så många innevånare med boskapsskötsel som med åkerbruk. Den satsen gäller både i uppoch afslag. I sednare fallet äro exempel redan anförda. I förra fallet må jag — på det vi nu må komma oss sjelfva och vårt eget klimat något närmare — anföra det Östra Europas ofanteliga slätmark , der fordom Scythers och Sarmaters fåtaliga horder betade sina hbjordar, der nu Rysslands kolossala jättemakt odlar sina fält, med armar oräkneliga såsom sanden i hafvet. Vittnade ock icke Bistorien, så skulle dock hvars och ens egen erfarenhet vittna, och, vid en nogare besinning af sjelfva saken: hvad är ett tunneland äng mot ett tunneland åker? Det förra är för en rätt landtman också oumbärligt — det förstås — ty åker och äng föda hvarandra och bero af hvarandra, men just derföre skola de ock samfäldt skötas. Af skog och mark får jag åker; af åker får jag äng. På sådant sätt har just denna Åsele Lappmark, som jag nyss omtalat , blott inom en mansåälder fyrdubblat sig sjelf, nch föder nu lika väl sin fyrdubbla folkmängd, som fordom sin enkla: Nybyggarena lefva icke nu sämre än då, äro icke nu fattigare än då. Men låt oss icke hafva befattat oss med åkerbruk , utan blott vinnlagt oss om äng: vi skulle hafva stått just jemt på samma punkt: vi sakna icke exempel derpå. På Arieplogs Prestebol, och äfven på ett och annat nybygge i samma Socken, har man gått den vägen, och följden har blifvit just den som jag sagt. Årligen för man ut gödseln på vallen och årligen måste man göra det: han blir eljest mager och mossbelupen. Han kan icke ens underhålla sig sjelf: den spillning som erhålles af sjelfva vallens produkt vore otillräcklig; man måste använda produkten af myrängarna äfven. Men huru få ställen är det icke, som hafva en sådan tillgång på myrängar? Då nu sådana ställen, der man icke idkat åkerbruk , ännu stå på samma punkt som fordom, hafva deremot de nybyggen i samma Socken, der man slagit sig på åkerbruk, stigit otroligt, och det icke blott till åker utan ock till ang. Man föder der väl dubbelt så mycket kreatur som i förstone, ja väl deröfver, under det man på de förra ställena föder knappt lika mycket. De som ingen åker haft, hafva också lidit icke mindre af missväxterna än de som haft det. De hafva måst förminska adugården, köpa mer korn än vanligt, och dyrare än vanligt. Nej, att öfvergifva åkerbruket går omöjligt an: det vore att öfvergifva den planka, vid hvilken man efter skeppsbrottet fäster enda hoppet om räddning, och gifva sig handlöst åt botten. Jag har allt för mycket sett, huru, äfven 1 sjelfva Lappmarken , åkerbruket är hufvudkällan för landtmannens uppehälle, och -. SS oo oM!S ooo oc 6 oo 11 1 .