(Insändt.)
Af lagens stadgande i 7 kap. Utsöknings-baiken
och 17 kap. Handels-balken: att annars mans gods,
som i gäldbundet bo finnes, icke får i mät gå, har
uppstått ett oändligt missbiuk, hvarigenom den
exekuliva makten er helt och hållet förlamad och
hotas med total tillintetgörelse. Den gäldenär
nemligen, som väntar sig exekutors besök i afseende
på sin domfästa skuld, har försett sig med en be-
vittnad skriftlig afhandling, hvarigenom han till
någon hjelpsam kamrat försålt all sin lösegen-
dom, utan undantag ofiast icke specificerad, dock
med rättighet att få egendomen innehafva och begagna,
intilldess köparen finner för godt, att densamma
afhämta ja! stundom försäljes allt hvad man
kan ärfsva celler förvärfva för en ganska ringa sum-
ma. En dylik afbandling, stundom 6 å 7 år gam-
mal och merendels alltid uppgjord för att hindra
den exekutiva åtgärden, presenteras nu för exeku-
tor, som icke kan pröfva riktigheten deraf, och:
denne återvänder med oförrättadt ärende, glad att
undgå vidare besvär, för hvilka den beklagansvärda
fordringsägaren nu måste ersätta honom, till råga på
kostnaderne för en lagsökning eller föregående långsam
rättegång. Den person som den ena dagen sitter i
ett behållet bo, kan den andra således äga intet,
och osäkerhet i det allmänna samt misstroende, som
hvar och en måste hysa till hvarandra, äro de o-
lycksaliga följderne af dessa procedurer, till hvilka
lagstiftaren icke kunnat ana. En snar hjelp för
detta onda, torde derföre vara af behofvet påkallad.
Det kan invändas att fordringsägaren äger instämma
sin gäldenär till domstol för att beediza en så be-
skalfad afhandling, men om ej minnet bedrar
så har domstolen på en dylik fråga svarat, att öf-
verenskommelser emellan fullmyndige personer icke
röra tredje man. Den sista utvägen för en for-
dringsägare, är således att tvinga sin gälderär till
konkurs; men huru mycken tid åtgår icke dertilll,
och hvilka kostnader äro icke dermed förenade!
Oftast uppgå kostvaderne till tiodubbla beloppet af
sjelfva, fordringen; och om händelsevis, vid konkur-
sens slut, afhandlingen skuile befinnas riktig, så
har ju den vanlottade fordringsögaren, i sin. osä-
kerbet om afhandlingens giltighet eller icke, upp-
offrat allt, utan attkuvna vänta någon ersättning
för sinra mödor, bekymmer och kostnader, hvilka
slutligen äfven försätta honom i ett konkursmässigt
tillstånd. — Det är den mindre bemedlade klassen