aktningsvärdaste, skickligaste och verksammaste ledamöter skola, för sina bemödanden till nationens fördel, blifvit bemötte med otack af folket, samt af Regeringen uteslutne från de högre tjensteplatserne. Antingen är artikeln författad af någon, som velat begagna sitt riksdagsmannakall till vinnande af befordran, eller har den till syftemål, att afleda uppmärksamheten från rätta orsakerne till landtadelns utevaro. I förra fallet kunde man väl låta artikeln fritt assera. Den fick då gälla för en ledamöts af adeln veklagan öfver: felslagne förhoppningar; men i det sednare är det en skyldighet för den, som till-hör den frånvarande landtadeln, att icke låta en förvillelse af sådan beskaffenhet rotfästa sig. Landtadeln har långt vigtigare och helt andra orsaker att afbålla sig från Riksdagen. Den vet nemligen af en bedröflig erfarenhet, att under nu varande representation Riddarhusets röst för eller emot har intet verksamt inflytande på gånger af affärerne. Den vill ej med sin närvaro gifva någon moralisk styrka åt de beslut, som denva Riksdag fattas; såsom om verkställighet af Realisa-. tioner, hvilkens bestånd och nytta de flesta ståndspersoner på landet annu betvifla; om påläggande af nya skatter, som hittills allt:d ensamt drabbat bufvudnäringarne i vårt land, och vid denna Riksdag förmodas äfven göra det: samt om bibehållande af grundskatterne, hvilka nu, åtminstone till en del, både borde och kunde förflyttas inom konsumtioneos vidsträckta, hos oss så sällan betirädda område. Samma orsaker ligga ock till grund för de täta afsägelserne från de valde Representanternes sida. Författaren af den omnämde artikeln synes äfven hafva orätt, då han, troligen mot sin vilja, låter framskymlia någon harm öfver adelns fall, såsom adel. Vid 1809 års Revolution beslöt ju adeln frivilligt sin egen upplösning, fastän den då förbehöll sig rättigbeten, att, utan rikedom, och således utan inflytande, hvilka bägge elementer den då redan hade förlorat, få släpa sig frami de gamla formerna. Denna sednaste nämde rättighet, som i mnärvarande förhållande är för adeln absolut skadlig, kan när som helst uppböra. — Adeln underlåter blott att infinna sig vid Riksdag, och den har då fullkomligt inträdt i skötet af nationen, der den de facto befunnit sig allt sedan 1809. Representationsförändringen bliv en säker följd af detta underlåtande, och Adelns inflytande, nemligen den kunskapsägande delens deraf, återkommer med denpa förändring; ty ännu äro Adelns Ledamöter i Provinserne de, som ostridigt, med mesta hopp om framgång, kunna framställa sig såsom Kandidater vid de val till nationens represenlanter, som då skulle komma att äga rum. Frånvarande Ledamot af landsadeln.