aktningsvärdaste, skickligaste och verksammaste le-
damöter skola, för sina bemödanden till nationens
fördel, blifvit bemötte med otack af folket, samt
af Regeringen uteslutne från de högre tjensteplat-
serne.
Antingen är artikeln författad af någon, som ve-
lat begagna sitt riksdagsmannakall till vinnande af
befordran, eller har den till syftemål, att afleda
uppmärksamheten från rätta orsakerne till landt-
adelns utevaro.
I förra fallet kunde man väl låta artikeln fritt
assera. Den fick då gälla för en ledamöts af
adeln veklagan öfver: felslagne förhoppningar; men
i det sednare är det en skyldighet för den, som till--
hör den frånvarande landtadeln, att icke låta en
förvillelse af sådan beskaffenhet rotfästa sig.
Landtadeln har långt vigtigare och helt andra
orsaker att afbålla sig från Riksdagen. Den vet
nemligen af en bedröflig erfarenhet, att under nu
varande representation Riddarhusets röst för eller
emot har intet verksamt inflytande på gånger af
affärerne. Den vill ej med sin närvaro gifva
någon moralisk styrka åt de beslut, som denva
Riksdag fattas; såsom om verkställighet af Realisa-.
tioner, hvilkens bestånd och nytta de flesta stånds-
personer på landet annu betvifla; om påläggande af
nya skatter, som hittills allt:d ensamt drabbat buf-
vudnäringarne i vårt land, och vid denna Riksdag
förmodas äfven göra det: samt om bibehållande af
grundskatterne, hvilka nu, åtminstone till en del,
både borde och kunde förflyttas inom konsumtio-
neos vidsträckta, hos oss så sällan betirädda område.
Samma orsaker ligga ock till grund för de täta
afsägelserne från de valde Representanternes sida.
Författaren af den omnämde artikeln synes äf-
ven hafva orätt, då han, troligen mot sin vilja, lå-
ter framskymlia någon harm öfver adelns fall, så-
som adel. Vid 1809 års Revolution beslöt ju adeln
frivilligt sin egen upplösning, fastän den då för-
behöll sig rättigbeten, att, utan rikedom, och såle-
des utan inflytande, hvilka bägge elementer den
då redan hade förlorat, få släpa sig frami de gam-
la formerna.
Denna sednaste nämde rättighet, som i mnärva-
rande förhållande är för adeln absolut skadlig,
kan när som helst uppböra. — Adeln underlåter
blott att infinna sig vid Riksdag, och den har då
fullkomligt inträdt i skötet af nationen, der den de
facto befunnit sig allt sedan 1809.
Representationsförändringen bliv en säker följd
af detta underlåtande, och Adelns inflytande, nem-
ligen den kunskapsägande delens deraf, återkom-
mer med denpa förändring; ty ännu äro
Adelns Ledamöter i Provinserne de, som ostridigt,
med mesta hopp om framgång, kunna framställa sig
såsom Kandidater vid de val till nationens repre-
senlanter, som då skulle komma att äga rum.
Frånvarande Ledamot af landsadeln.