utnämna en kommission, som borde sysselsätta sig
med ett medicinskt och statistiskt arbete om pe-
sten. Presidenten Monge var förberedd sderpå och
utnämde Desgenettes, Larry och Geoffroy till med-
lemmar af kommissionen. Denna omständighet skulle
icke haft något märkbart, om icke Desgenettes deri
trott sig finna ett personligt anfall. I armdeen gick
nemiligen ett rykte, som beskyllde Desgenettes för
att ha misstagit sig om sjukdomens natur. Utnäm-
ninaen af en slags undersöknings-kommission ansågs
derföre af Generalstabsläkaren som ett eko af det-
ta rykte, hvilket här blandades med ett högt och
oformligt tadel. Han reste sig derföre upp och sa-
de: Herr President, haf den godbeten och stryk
ut mitt namn fråv listan, jag jan och vill icke ta-
ga del i kommissionen. Man kan lätt föreställa sig
de närvarandes förvåning öfver dessa med häftighet
yttrade od. Bonaparte hejdade sig likväl; han
förblef vid sitt förslag, yttrade sin förundran
öfver den vägran han hört, och talade om
vetenskapliga — korporationers betydelse. — Man
är skyldig,, sade har, att uppofra sig åt dem?
och i sådant fall tillhör man icke mer sig sjelf.
Men 1 stället att låta lugna sig, förblef Desgenettes
vid sin vägran, hvilken han småningom stegrade än-
da till vrede. Då förändrades scenen, och homben
kreverade: Akademisten i gråa råcken leimnade rum
åt öfverbefalhafvaren. Sädana ären J alla, sade
han häftigt, med edra skolprinciper, Ni läkare, ki-
rurger och farmaceuter; förrän Ni uppoffrenen dy-
Lik, låten J hellre en hel arm, ett helt samfund
omkomma.
På detta förolämpande tilltal följde flera ävnu
häftigare uttryck, så att sluteligen ett högt knot lät
höra sig i en vrå af salen. Pugnet ensam, ty han
var bland de närvarande, vågade gifva luft åt den
allmänna oviljan. Det personliga utfallet mot Des-
genettes bekymrade honom föga, men det allmänna
angreppet mot hans konst kränkte henom i hans
dyrbaraste känslor. Hans förtrytelse slutade icke
med sessionen. Samma qväll skref han till Bona-
Pparte:
General, Ni har denna afton med stort förakt
talat om de aktningsvärdaste män. Har Ni väl be-
tänkt det? Ni, som blifvit stor genom kriget, detta
menniskoslägtets plågoris, äger Ni skäl att tadla fre-
dens och filantropiens verksamhet? Och hvad äro vi,
kirurger och läkare, annat än Edra förbättrare med
åliggande, att hela de sår Ni slagit?
Pugnet.
Vid åsynen af ett så besynnerligt bref, underteck-
nadt af en alldeles okänd person, var Bonapartes
första känsla en med vrede blandad öfverraskning.
Fins det bland läkarne, frågade han Berthier, nå-
gon narr vid namn Pugnet? På dess jakande svar
tillade han: Desgenettes skall lemna mig underrät-
telse om denne Pugnets person och tjenster.
Lyckligtvis var Desgenettes redan underrättad om
Pugnets bref och hjelpte honom förträffligt från
saken.
General, skref han, Ni har redan förut en gång
begärt något sådant af mig; kommer Ni ihåg den
läkaren, som vid reträtten från Syrien visade så
mycket mod och nit! Nå väl, denne, hvars namn
Ni då ville veta, som så uppoffrade sig för våra
sjuka, det är Pugnet. Förebråelsen v r indirekt
och upptogs på ett ädelt sätt. Samma dag spisade
Desgenettes och Pugnet vid öfverbefälhafvarens bord.
Denne tog den sistnämde vänligt i örsnibben, och
sade i en förtrolig ton: unge man, Ni ar från sö-
dra Frankrike, är det inte så? Ett hetsigt hufvud,
men ett förträftligt hjerta! Disponera öfver mig,
jag står till Er tjenst. Under hela måltiden vi-
sade Bonaparte en så älskvärd hjertlighet, att Pug-
net blef innerligt rörd deraf, och hans gamla re-
publikanska griller kunde icke en gång hålla stånd
deremot.
EI Egypten begärde doktorn ingenting. Men då
han, efter sin återkomst till Frankrike, träffade För-
sta Konsuln i Lyon, öfverlemnade han till honom
en böneskrift. Och hvad begärde han väl deri?
Kanhända ett lönande embete i Frankrike? All-
deles icke. Sedan han i Östern studerat pesten, ön-
skade han bli skickad till Vestern, för att göra ,
bekantskap med Gula febern. Man utrustade då
expeditionen till St. Domingo, och han bad så en-
träget om en läkarebefattning vid densamma, att
man nödgades bifalla hans önskan. Efter denna
tid har Pugnets lefverne ingenting märkbart. På
St. Domingo likasom i Syrien var han ett mönster
FJ 1 2 ss I I