utnämna en kommission, som borde sysselsätta sig med ett medicinskt och statistiskt arbete om pesten. Presidenten Monge var förberedd sderpå och utnämde Desgenettes, Larry och Geoffroy till medlemmar af kommissionen. Denna omständighet skulle icke haft något märkbart, om icke Desgenettes deri trott sig finna ett personligt anfall. I armdeen gick nemiligen ett rykte, som beskyllde Desgenettes för att ha misstagit sig om sjukdomens natur. Utnämninaen af en slags undersöknings-kommission ansågs derföre af Generalstabsläkaren som ett eko af detta rykte, hvilket här blandades med ett högt och oformligt tadel. Han reste sig derföre upp och sade: Herr President, haf den godbeten och stryk ut mitt namn fråv listan, jag jan och vill icke taga del i kommissionen. Man kan lätt föreställa sig de närvarandes förvåning öfver dessa med häftighet yttrade od. Bonaparte hejdade sig likväl; han förblef vid sitt förslag, yttrade sin förundran öfver den vägran han hört, och talade om vetenskapliga — korporationers betydelse. — Man är skyldig,, sade har, att uppofra sig åt dem? och i sådant fall tillhör man icke mer sig sjelf. Men 1 stället att låta lugna sig, förblef Desgenettes vid sin vägran, hvilken han småningom stegrade ända till vrede. Då förändrades scenen, och homben kreverade: Akademisten i gråa råcken leimnade rum åt öfverbefalhafvaren. Sädana ären J alla, sade han häftigt, med edra skolprinciper, Ni läkare, kirurger och farmaceuter; förrän Ni uppoffrenen dyLik, låten J hellre en hel arm, ett helt samfund omkomma. På detta förolämpande tilltal följde flera ävnu häftigare uttryck, så att sluteligen ett högt knot lät höra sig i en vrå af salen. Pugnet ensam, ty han var bland de närvarande, vågade gifva luft åt den allmänna oviljan. Det personliga utfallet mot Desgenettes bekymrade honom föga, men det allmänna angreppet mot hans konst kränkte henom i hans dyrbaraste känslor. Hans förtrytelse slutade icke med sessionen. Samma qväll skref han till BonaPparte: General, Ni har denna afton med stort förakt talat om de aktningsvärdaste män. Har Ni väl betänkt det? Ni, som blifvit stor genom kriget, detta menniskoslägtets plågoris, äger Ni skäl att tadla fredens och filantropiens verksamhet? Och hvad äro vi, kirurger och läkare, annat än Edra förbättrare med åliggande, att hela de sår Ni slagit? Pugnet. Vid åsynen af ett så besynnerligt bref, undertecknadt af en alldeles okänd person, var Bonapartes första känsla en med vrede blandad öfverraskning. Fins det bland läkarne, frågade han Berthier, någon narr vid namn Pugnet? På dess jakande svar tillade han: Desgenettes skall lemna mig underrättelse om denne Pugnets person och tjenster. Lyckligtvis var Desgenettes redan underrättad om Pugnets bref och hjelpte honom förträffligt från saken. General, skref han, Ni har redan förut en gång begärt något sådant af mig; kommer Ni ihåg den läkaren, som vid reträtten från Syrien visade så mycket mod och nit! Nå väl, denne, hvars namn Ni då ville veta, som så uppoffrade sig för våra sjuka, det är Pugnet. Förebråelsen v r indirekt och upptogs på ett ädelt sätt. Samma dag spisade Desgenettes och Pugnet vid öfverbefälhafvarens bord. Denne tog den sistnämde vänligt i örsnibben, och sade i en förtrolig ton: unge man, Ni ar från södra Frankrike, är det inte så? Ett hetsigt hufvud, men ett förträftligt hjerta! Disponera öfver mig, jag står till Er tjenst. Under hela måltiden visade Bonaparte en så älskvärd hjertlighet, att Pugnet blef innerligt rörd deraf, och hans gamla republikanska griller kunde icke en gång hålla stånd deremot. EI Egypten begärde doktorn ingenting. Men då han, efter sin återkomst till Frankrike, träffade Första Konsuln i Lyon, öfverlemnade han till honom en böneskrift. Och hvad begärde han väl deri? Kanhända ett lönande embete i Frankrike? Alldeles icke. Sedan han i Östern studerat pesten, önskade han bli skickad till Vestern, för att göra , bekantskap med Gula febern. Man utrustade då expeditionen till St. Domingo, och han bad så enträget om en läkarebefattning vid densamma, att man nödgades bifalla hans önskan. Efter denna tid har Pugnets lefverne ingenting märkbart. På St. Domingo likasom i Syrien var han ett mönster FJ 1 2 ss I I