vill ekevirkets forslande, medelst skjuts. Skjutsersättningen var ringa; och de särskilte fordringarne vid sjelfva skjutsens utgörande, på passande fordon och instrumentalier m. m. medföra äfven svårigheter. BB. St. begärde, till förändring häruti, att skjutslegan skulle höjas; att fonder blott måtte reqvireras för smärre och lättare pjeser; att forslingen endast måtte ske på farbar väg, och att entreprenadauktioner skulle föregå, för att utröna, om ej iransporierna kunde ske för ringare kostnad. Detta senare syntes böra vara hufvudföremålet för begge Statsmakternas uppmärksamhet, såsom erbjudande ett säkrare slut på det olämpliga skjutsningsbesväret. Men så bar Reg. ej ansett det. Legan har blifvit förhöjd; men efter beräkning af 16 kub. fot på parlasset, m. m. och entreprenadprisets utrönande kommer blott i fråga när ekehygget verkställes af private: ett undantag, hvars sanna orsak torde vara svår att ulleta. Beklädnadsdirektioner. Abland de mest påtagliga bevis på misstag om opinionersas verkliga ståndunkt bland folket torde kunna räknas det vid 1803 års Riksdag fattade och vid sista Riksdagen åter förnyade beslulet, att rusthållare, emot ärliga i stället för tillfälliga sammanskott, skulle låta besörja anska andet och underhållet af beklidnad, beväring och utredning åt samtelige rusthållsregementen, samt besörja remon!eringen för indelta kavalleriet, allt genom Direktuoner för hvarje regemente, i likhet med indelta infanteriets beklädnadsdirektioner. Den derom år 1823 på Kongl. Maj:ts och Kronans vägnar till samtlige rusthållare gjorda framställning, bifölls endast af 73 ibland 6,965 rusthållare. Likväl beslöts dess förnyande, med några mindre väsentliga förändringar; och härvid tillät man sig genast ett afsteg från lagens form, för art vinna ett ändamål, som påtagligen, efter en sådan utgårg af saken, åtminstone ej kan vara till de skattdragandes förmån. Man glömde nemligen, att BR. St. år 1923 sjelfve erkänt behofvet ar bvarje rusthållares bifall, hvilket på sätt vi redan nämt, är enligt med de enskilte kontrakterna, som ligga till grund för Indelnvingsverket; och man beslutade, att de flesta rösterna inom kompani eller sqvadron skulle afgöra om propositionens antagande eller förkastande, samt att de frånvarande skulle åtnöjas med de närvarandes beslut. Röstningen skulle ske med slutna, tryckta sedlar. Äfven detta R. Ständers beslut blef likväl fruktlöst, sedan sistlidne år med en stor pluralitet propositionen förkastades; men nu återstår förmodligen ett försök, att i denna sak, likasom i Mötes-passevolans-frågan, Jåta hufvudfrågan, eller de årliga bidragen, genom begge statsmakterpas beslut anses afgjord. Vi inse ej, hvarföre man mer skulle afhålla sig ifrån denna viga åtgärd i detta fall, än i det nyssnnämda. Men om det å ena sidan är sant, att man häraf skådar, Ehuru litet BR. St. käned den större delens af nationens tänkesätt, är det äfven, å den andra, ett bevis på det föga förtroende Regeringen vetat att förskaffa de inrättningar, som stå under dess omedelbara tillsyn, såsom utgjorde at förvaltningar, hyari dess tjenstemän äga den största inflytelsen och till och med oftast en i lag bestämd pluralitet. Ty ej kan det anses såsom annat än ett det bössta misstroende till dylika förvaltningar, att rusthållaren icke hellre väljer, att betala en viss afgift, om den vore billig och rättvis, än att hafva de tusentals trakasserivr, som äro följder af armä-befälets divekta inblandning i deras ekonomiska förhållanden med ryttare och soldater.