. det nya förslagets plan och skiljaktighet med de amla stadgarne, samt de hufvudsakliga motiven tll dessa skilnader, måtte af desamme män, som uppgjort förslaget, 1 god tid före nästa Riksdag från trycket utgifvas. Anm. Denna RB. St:s anhållan lärer ej en gång vara hos Kongl. Maj:t anmäld. Emellertid, om det ock är grundadt, att föga eller intet skulle i saken vara eller blifva vidgjordt, synes oss detta icke vara ett ohjelpligt hinder för målets vinnande. De män, som under så lång tid egnat sin verksamhet till denna vigluuga saks utredande, och som äfven å statens sida derföre åtnjutit en, då tiden afses, ej obetydlig vedergällning, hafva troligen så väl kraft som vilja, att inom en tid af 2 månader medhinna utgifvandel af de genom RB. St: beslut åsyftade upplysningarne, hvilka hvarken kunna eller böra sträcka sig till hvarje detaljföreskrift, utan blott till de allmänna grundsatserna och de mer ingripande förändringarne; och den enskilte riksdagsmannen kan med tull rättighet och utan att afhållas af den falska blygseln att ej vara författare, framträda med motionen om förslagets antagande. Offentlighet vid Domstolar. Offentlighet vid Domstolarne har ifrån äldre tider ansetts vara en Svenska folkets rättighet, hvilken nationen ännu bide älskar och fordrar såsom skydd för dess frihet, och det enda tillfälle mängden äger till upplysning om sina borgerliga pligter. Ehuru fördomarne se i dessa. förhållanden en skadlig anledning till advokatorisk illslughet hos den så kallade lägre klas en, till nyfikenhet, lättja och ovödigt politiserande m. m., framstår dock behofvet af en sådan offentlighet oemotståndligt i sjelfva folk-karakteren. Det är emellertid märkvärdigt att skåda det motstånd, som ifrån s!yrelsens sida visats i detta fall, och synnerligast hvad Polis-domstolarne beträffar. RB. St. gjorde redan år 1923 underd. anhällan, att rättegången vid såväl alla Underdomstolar som Polis-Rätter i städerne måte blifva offentlig, denna begäran förnyades vid sista Riksdag, under erinran, att denna Önskan var så mycket billigare, som offentligheten blott var för PolisKammaren ifrågasatt: uti alla de mål, hvari dessa domstolar hafva domsrätt. Denna R. St:s skrifvelse synes ej hafva blifvit hos RBegeringen föredragen, emedan ingen förordning härom blifvit utfardad och Högsta Domstolens utlåtande berättas icke vara infordradt. Skeppshandeln. Man erinrar sig de beryktade skeppshandelsföretagen åren 1925 och 1826, med sina olyckliga expeditioner, politiska obehagligheter, återgångar, kompromisser förluster för staten, samt slutligen afskrifningar och den stora harfoten i konstitutions-utskottet. Oaktadt alla bemödanden å ena, och all godsinthet å andra sidan, kom hkväl händelsevis en kraftyttring af RB. St. att äga rum. Det befanns nemligen, som de fleste Läsare torde minnas, en olikhet emellan köparens och säljarens kontrakter vid den ena handeln. Den var val ej af beskaffenhet att påtagligt innebära bevis om någon svekfull afsigt; men likväl dock af natur att medföra olika resultater i ersättningsväg; med ett ord, att ensamt vålla staten förluster, men ej köparen. Kompromissens Herrar Ledamöter kunde allena vara i stånd, att, ransakande sina samveten, bestämdt upplysa, om ej deona olikhet verkligen haft inflyteise på deras utslag. BR. St. begärde laga undersökning, till utrönande gevom hvilkeos förvållande denna olikhet uppkommit i köparens och säljarens kontrakt, rörande skeppet Tapperheten och fregatten af Chapman; samt ätt, om förlust derigenom blitvit statsverket tillskyndad, då emot den person, som denna olikhet vällat. anspråk måtte göras på ersättning för berörde förlust. Olyckligtvis var dock ej vid denna första handeln, utan vid den senare, om trenne andra fartyg, som olikhet i kontraktet ägt rum. Händelsen var obehaglig; och i : synnerhet borde den vara det för de män, som inom Statsoch ExpeditionsUtskotten behandlat detta mål. Men de hafva tröstat sig med, att besynnerliga sammankedjningar vållat misstaget; och regeringen, som onekligen hade full rätt, attaf egen drift, utan afseende på ett alltför tydligt skriffel i Ständernas Expedition, låta sin JustitieKansler upptaga det verkliga brottmålet, lärer tyckt, att denne embetsman ändock hade nog att göra, emedan den begagnade sig af anledningen att låta saken falla i en tystnad, som dock ej lärer blifva glömd i den nuvarande styrelsens historia.