hederlig och vältänkande direktör, dels kan modifiera, dels anse som aldrig existerande; men det är ej emot en sådan de underhafvande behöfva skydd, utan mot en af stridiga egenskaper, och emot en sådan förivans nycker eller onda vilja beröfvar detta reglemente dem allt försvar. Hvad som likväl mest karakteriserar reglementförfattarens begrepp om konst och litteratur är artikeln om nya pjeser. Deri säges, att teatern bör, i mån af tillgångarne, uppmuntra och skaligen belöna inhemska författares arbeten. Detta iiknar nvg mycket en verklig ironi. Det. säges. nemligen strax derpå, att ett Svenskt original af mindre värde ej må föredragas en öfversättving, som större värde äger. Vi wvilja antaga det bästa fallet, eller att Direktören alltid förstår bedömma detta värde. Nu inlemnar en författare ett originalarbete af gauska försvarlig halt, churu det ej kan klassificeras som ett mästerstycke. Men nu har förut inkommit eller inkommer sedan en öfversättning från Shakespeare, Voltaire, Schiller, Moliere, eller någon annan klassisk författare, med hvilken den inbemska ej kan mätas. Direktören har här strax ett lagligt skäl, att ej gifva hans pjes, emedan han har en ötversättning af större värdel 7 Taniten för arfvodet är lika vist beräknad. Förfaltaren tyckes på allvar ha trott att samma person, som skrifver texten vll en opera, äfven kan skrifva musiken; men likväl försigugt tillagt för den händelse, sådant ej inträffar, eo lagparagraf, som vi redan förut in extenso anfört, och hvaraf den klyftigaste tolkare torde få svårt att utleta någon bestamd mening. En talpjes 1 original på vers, som fyller en hel aitons spektakel, d. v. s. någon gång ett snilles fleråriga arbete, betalas här med ett och ett halft hus, hvaremot ena öfversättning af en prosaisk pjes, som räcker en timma, d. v. s. en dags mekauiska arbete betalas. med z hus, således 6 sådana stycken lika med originalet. Men skilnaden blir annu större, om vi betänka följande ganska möjliga omstandighet. Direktören vilt t. ex. icke gerna låta gifva Svenska originaler — hvilket påstås stundom inträffa vid den Kougl. Svenska tcatern — men nödgas dock af wvissa konsiderationer uppföra ett sådant. Han ger derlöre ett sådant, men våsdslöst, skyller på, att det icke fyller huset, och lägger det efter 4 eiler 5 representationer alldeles ad acta — hwilket inträtfat med de flesta origivalstycken ). Deremot tycker han om öfversättningar, eller är sjelf intresserad i denna, vid Kongl. teatern nu för tiden gängse fabriksrörelse. Den lilia eu timmas pjesen kan väl icke gifva tolk, emedan äskådaren ej går egentligen för dess skull; men han sörjer lör lockande förpjeser, och de 6 representativnerna, hvaraf öfversattaren har andel, gifva fullt hus, och följaktligen på hans lott 190 Rdr clier ungefär lika mycket söm original-förtattaren uppburit. Lägger man nu dertill, att direktionen äger laglig ratt, att pruta äfven på detta lumpna arfvode, och att, om en pjes efter första representationen, prötvas icke mer kunna uppföras — hvilket lika ufta torde få tillskrifvas direktionen som författaren — denne senare icke en gång erhåller något arfvode för deuna representation, så finner man, hvilka utsigter det nya reglemeutet. lemvat för inhemska dramatiska sollens framkallande i dagsljuset. Vi ha törut visat, huru reglemen:ets törfattare förstår räkna; vi ba nu visat huru ban upplattat teatern, litteraturen, menmskolynnet. och rättvisan. Må iäsaren nu algöra, om :benämningen dödföodd ej var den hodrigaste man kunde gifva detta foster. ) Författarens hela arfvode blir då omkring 200 itdr. : 200 NER STNESDKE BEDREV DCS SENSE AN HONAN NTA 0 LAT