Tsamper, cehUrua fanSvaris och pinsam, åCKC desto
mindre redan är för banden. Fatugdomen hos stör-
sta delen, egoismen och snålheten hos några biand
de iikare hafva lossat alla band emellan adelns le-
damöter inbördes, och släckt sista gnistan af den
esprit de corps, som på sin tid gjort detta stånd
nyttigt för faderneslandet, men i brist hvaraf hela
institutionen qvarslår som ett tomt harnesk, det
ingen kan fylla: på jorden.?. Styrelsen, som det vill
synas, förelrädesvis vän af den rätta medelmåttan,
om icke just numera af den rätta medelvägen,
har just icke i. alimänhet användt de för hogre
skickhghet utmärk:a medlemmarna af detta stånd,
hvarigenom ep del funktionärer af denna klass stundom
ådragit sig ett billigt klander, som tungt, men orätt-
vist, I mängdeas ögon aterfallit på sjelfva korpo-
rationen. Man har nemligen ej. gifvit tillräckligt
akt på det taktum, att detta fel är de väljandes
mera en de valdes, ända till evidens bevisadt der-
af, att Styrelsens val af personer utom adelns kast
orta nog slagit ut precist på samma sätt Ingen
har likväl änvu tilläåvt sig det ofoget, att anse bela
den icke-adel!:ga klassen af medborgare vara elän-
diga stackare derföre, att en eller annan sådan, till-
hörande denna stora klass, haft den lyckan att blif-
va en höst uppsatt man i staten, med uteslutande
af måhända dughgare och aktningsvärdare in-
divider. Kan mean väl så!edes förtänka den upply-
stare delca af adeln, med karakter och känsla at sitt
värde, alt den omsider ledsnar vid den förödmju-
kande rollen, att vara Styrelsens lekboll och opi-
nionens skott-tafla? Af ingendera uppburen, af den
ena lemvad i sticket och söndersliten af den andra,
har Svenska adeln, sedan dess inbördes hållning och
gemensamhet uti iutressen upphört — sedan adeln,
liksom de öfriga samhällsklasserna, sönderfallit a
tvenne antipoder, som ej vilja kännas vid hvaran-
dra: de rike och de fattige; de hungrande och de
mätte — biott en enda förnuftig önskan, och ett en-
da förnuftigt mål: sin upplösning såsom kast, och
återvändande i skötet af nationen. Det passar sig
således i mer än ett hänseende väl, att innevarande
Biksdags Landt-Marskalk, H. E. Herr Grefve De la
Gardie, just var densamme, som i ett ganska .vac-
kert autörande på Riddarhuset 1809 antydde och
tillstyrste ett dylikt steg. Det var detta förslag
som förnyades af en ledamot vid sist förflutna riks-
möte; detta, som förr eller senare meste tagas,
om ej) ställningar och förhållanden , snart få en: ny
och oförutsedd riktning, så vida ännu adeln lärt sig
inse hvad dess egen frid tillhörer. - Adelns fåtalig-
het vid nu pågående riksdag är, om icke första för-
beredande åtgärden till denna stora kris, åtminstone
den första eftertrycklig a varningsgraden för: Styrel-
sen. Hon måste, om bon ej är obotligt blind, der-
af lära, att den som under vanliga förhållanden
tränges i såuggan ej är att påräkna i afgörande
ögonblick. Det blir ett intressant skådespel att se,
buru man skall slå sig ut i utskotten och på Riddarhu-
set, med endast Hufvudstadens subalterner och några
chefer. Det blir sålunda omöjligt för ministeren
och kinkigt för vederbörande opinionens organer,
att, med hopp om framgång hos den upplyste tän-
karen, vältra skulden på hela adeln för yttranden
och beslut, som leda sitt ursprung från ett Riddar-
bus, mot hvars tillgöranden adeln i alia landsändar
på förband reserverat sig, medelst en frånvaro, väl-
taligare och uttrycksfullare, än de längsta tal och
de mest klingande fraser. Visserligen blir deras
position obeqväm, som under sådana förhållanden
benäget åtagit sig, att hålla sinnena vid friskt mod,
genom stätliga orationer af skiftande ministeriella
och oppositionella färger; men Nationen bör kun-
na vara trygg. MVid:en Riksdag, der 27 Häraders
Alimoge uttalat sin opinion genom valet af en Bon-
de, sedan länghga tider känd att ej vara af det blö-
taste slaget, och der det annars talrikaste ståndets
ledamöter .törhända kommer att förse riksdagsbe-
slutet med minsta antalet underskrifter, vågar wmi-
nisteren sannolikt ej försöket att genomdrifva någon
halsbrytande plan. Ty om också en eller annan
ministerens ledamot skulle finna omständigheterna
kräfva, att högt och inför Allmänbeten låta tu gäl-
la för sju, och sju för tu), så lider det intet tvif-
wel, att ju det skarpsinniga snillet, sig sjelf lemnadt
och uti ensligheten at sitt kabinett, bättre än någon
annan förstår — Konusten att läsa siffror !
— — — Eee
4) Se en artikel i näst det sista numret af tidnin-
gen Svenska Minerva, hvars författare förmodas
oa 1 2 sa Too
- å I
mm