tionen och icke en gång under kejsardömet som infört den, — jag säger då, att det är i synnerhet brottmålsransakningen, som har stort behof af förbältring. ?Ges det väl någonting orimligare i ett land, som är granne med England, än att man ej kan samlas till ett antal af tjugu personer utan regeringens tillåtelse? Man tillämpar väl icke alltid denna lag, hvilket vore omöjligt; men man använder den likväl när så behöfves, och detta är? en fläck i vår lagstiftning som vi ej nog snart kunna utplåna. Man har mycket talat om oordningarne i anledning af politiska opinioner. För det första tror jag, att alla opinioner böra vara fria, och att ju mer man tillåter deras yttrande, desto mindre olägenheter medföra de. Men man borde framför allt öra rättvisa åt den del af befolkningen, hvilken ända hittills varit aktad. för ingenting i vår lagstiftning, emedan hon är den lidande delen; och när vi sörjt för de materiella intressena, tror jag att lugnet derigenom skall vara vida bättre betryggadt än genom spioneriet, isynnerhet genom provokationerna. (Knoti centern) Jag har sagt provokationer, efter hvad jag inhämtat af undersökningarna vid assisrätterna, och emedan jag ej känner någon lag, som förbjuder oss att tala derom. Sedan talaren upprepat ett yttrande, som han haft redan i 1821 års kamare, sade han: Den sanna republikanismen är folkets suveränitet; det är dessa naturliga och ofrånskiljeliga rättigheter, som en hel nation ej har rätt att våldföra, likasom folksuveräniteten är öfver alla styrelsens kombinationer, emellan hon alltid är lefvande och ej förvarad i arkiverne, M. H.! det anstod icke en man, som äfven nu förklarat sig för en lärjunge af den Amerikansks skolan, för vän, om det så tillåtes mig att säga, af Washington, af Franklin, af Jefferson, att säga att den styrelse, vi då ärnade införa, var den bästa af republiker, men som jag ansåg i nationens intresse och trodde att den var hennes önskan. Talaren slöt nnder allmänt bifall från oppositionens sida. ATS KV EET SE nå RK LK AES