Vi kunna i allmänhet ingalunda medgifva en förfåttare, hvars arbete blifvit recenseradti en tidning, någon rättighet att i samma blad få en :antikritik införd, endast derföre att han der blifvit strängt bedömd, i något annat fall än att han kan visa, det kritiken oärligt citerat yttranden: eller vänställt fakita ur sjelfva skriften, och således gjort sig skyldig till vrängda framställningar. I hvarje annat fall måste sjelfva arbetet gälla åtminstone lika mycket som omdömet derom; och det sanna snillet banar sig nog väg till publiken, i trots af;en recension. Från. den grundsats vi.här framställt, föranleder oss dock vår naturliga godhjertenhet, att i dag göra ett! utidantag tillförmån för författaren af Pennritningar ur Stockholmslifvet. Denne, som vi förmoda, unge man, efter som han sjelf kallar sig en nybegynnare — en försäkran som wi ingalunda bestrida — har förfärligt jemrat sig deröfver , att vi uti den korta notisen om. ofvannämde skrift, med anledning: af titlarna på vissa stycken deri, framställde den tankan, att det såg ut, som förf. syntes vilja hafva brochyren ansedd.för ett paskill, utan satt den i-sjelfva verket vore det; med, andra. ord, vatt kittlaköpares nerver genom rubrikerna: Enkefrun i Götgatsbacken, Äfventyret i flickpensionen ani AFdetta omdöme har förfs i sin: feplik. icke förmåttVederlägga en bokstaf, då han icke kunnat neka, atten sådan lokalisering som hänvisar läsaren till sett: visst qvarter eller husnummer, alltid blir en ifven anledning till skadebegärets och skvallrets allusioner.. Att :skriften icke är ett paskill är ju öfverflödigt att bevisa, då vi yttrat precist detsamma. Att ingå i någon ytterligare utveckling af-våra oms dömen om sjelfva berättelserna, hvilka vi kunna underrätta förf. att vi verkligen längesedan läst, synas de oss i sanning knappt förtjena, i hvilket afseende vi, för att ej synas orättvisa, bjertans gerna Önska,