till reella fondens förstärkning, af ingen kunde änses såsom ett bestämdt anbud, då ej uppgift på leveranspriset åtföljde. Man kände ingen loflig väg, hvarpå Sverges Rikes regering skulle kunna skaffa sig silfver till så stort belopp, då den ej ägde till Statskontoret ingående subsidier, ej grufvor, ej utländska fordringar, och, som det tycktes af inträffade omständigheter, ingen utländsk kredit. Efter dessa tilldragelser var verkligen ingenting att göra. Ödet, så trodde mången, hade lagt sin hand på realisationen: det var åt dess ledning man måste lemna den; och det skedde. Dertill räkne vi med skäl de många annonserne i utländska tidningar om silfver-leveranser, som år 1931 af Banko-styrelsen infördes, och den und. anhållan Bankofullmäktige vågade göra, att K, M., måtte täckas försäkra fullmäktige, att K. M. efter deras föregående hemställan, utsätter tiden, då, enligt 2 S. i Myntbestämningslagen, Bankens skyldighet skall vidtaga, att vid anfordran med silfver, efter stadgad myntbestämniongsgrund, inlösa sina sedlar, K. M. täcktes sednast 6 mån. förut låta derom underrätta fullmäktige. På annonserna ficks intet silfver, likasom det åstås att aldrig några lån erhållas på de insända artiklarna under rubriken Diverse i Stockholms Dagblad; och fullmäktiges und. begäran förorsakade ett nåd. svar, af d. 30 Juli s. år, som förtog allt hopp om allvarligt slut på oredan; ty nu först erfor man af den Kongl. skrifvelsen, att det var af största vigt att lämpligheten af den tidpunkt, vid hvilken beslutet om Bankens återöppnande till utvexling af silfver skall bringas till verkställighet, bestämmes efter ett noggrant skärskådande af Rikets inre och yttre ställning, och af medlen att betrygga dess wvaraktighet. Det nåd. löfte, som derjemte gafs, att fullmäktige före den tidpunkt af 6 månader hvarom de anhållit, skulle tillkännagifvas när Kongl. Maj:t anser omständigheterna vara gagnande för verkställigheten af myntbestämningslagen, innebar dessutom en utdrägt 1 tid, emellan bankens färdighållande till vexling och sjelfva vexlingen. Då funnes ju qvar blott 2:ne alternativer: silfrets hopvägande i banken eller dess uttömmande. Regeringen erkände likväl itydliga ord uti denna skrifvelsen: att på henne allena ankom att bestämma tidpunkten för vexlingen; och detta gjorde så mycket, att en och annan ändå trodde på möjligheten af ett slut på villervallan; ty, sade man: Reg. vet ju således, att på henne hvilar det moraliska ansvaret för dess fortfarande! Men kursen steg, krediten minskades, och man gjorde ingenting, om ej för något skall anses: ett nytt försök till. silfverlån af riksgäldsfullmäktige, som likväl alldeles förfelades. Så stå sakerna, då Riks. Ständer, nu, år 13834 sammankomma. Banken står på gamla stället; mera silfver finnes i dess hvalf än då Ständerna åtskildes; tillräckligt, för att genast öppna luckan till vexling, om man vill se sakerna sådana de äro, och A sätt förra ständer i den und. skrifvelsen yttrade: vexlade efter den inlösningsgrund, som närmast öfverenstämmer med det medelvärde i silfver, hvarför bankens sedlar i allmänna rörelsen under en längre tid varit gångbara.. Men frågar någon? om Riks. Ständer, nu äfven hafva den klokhet och kraft, att de besluta en genast skeende vexling, låta den börja under deras egna ögon; och till bepvämlighet i räkning, sanit i öfverenstämmelse med den nyss besagde riktiga grundsatsen, stadga myntvärdet till 144 sk. eller 3 Ådr per Rdr. specie, efter 1664 års myntfot: Huru går det då .med bankokassörerne, när de skola vexla de stora ståtliga nya specie-riksdalrarne, som hålla 3 procent raindre silfser än de af 1664? De få ju det besväret, att för 3 Bdr sedlar begära af allmänheten ett: tillägg af 1 I skilling specie, eller 4 5 sk. koppar skiljemynt. HS 2 IWesterås d. 26 Januari — Istället för Anders Larsson i Ålsänge, som afsagt sig riksdagsmannaförAn s 2 ss Ana . 1 MT