UL UU VULPJGUL AULIN IUECBELTIN IHH
S HH
DET STORA PRYGGERIEY I NORRSTRÖM. Ått skinna
kronan lärer vara en gammal konst i Sverge, — åt-
minstone var den redan känd i Carl IX:s tid, som
följande händelse bevisar. Vid ett tillfälle, då Ko-
nung Carl IX befallt några kompanier kavalleri att
afgå till Lifland, hade han äfven, utom penningar,
anslagit hvar man en viss ration malt och humla,
som proviant-mästaren skulle utlemna , och hvaraf
ryttarne skulle låta brygga sig dricka. Men provi-
antmästaren, som troligen sielf var en stor vän af
öl, fann för godt att minska maltrationen för ryt-
tarne så mycket, att han af besparingen kunde göra
en god brygd för egen räkning. Ryttarne upptäck-
te snart hans knep, och blefvo naturligtvis högst
uppbragte deröfver. Man rådgjorde nu, huru man
lämpligast skulle kunna underrätta konungen der-
om. Sanningen har i alla tider haft svårt att fram-
tränga till Konungarna, och ryttarne visste ailtför-
väl, att om någon af dem begärt företräde på slot-
tet, så skulle han blifvit bortvist och kanske straf-
fad för sin djerfhet. En af dem, känd för sin fint-
lighet, åtog sig att utföra det kinkiga örendet,
och se här huru han uppfyllde sitt uppdrag. Ko-
nungen pligade alla dagar besöka Skeppsholmen,
för att bese och påskynda arbetena å hvarfvet der-
städes. Ryttaren ställde sig nu på Norrbro, med
en stor käpp i ena handen och en liten maltpåse i
den andra. Så smart han såg Konungen komma,
toz han en handfull malt, kastade den i strömmen
och rörde derpå af alla krafter med käppen i vatt-
net. Konungen skickade en af sina drabanter till
honom, för att fråga hvad han gjorde? Herre, sva-
rade Ryttaren liksom förargad öfver att han kun-
de göra en så enfaldig fråga: Ser ni inte, att jag
brygger?? Konungen, hvars nyfikenhet af detta svar
ännu mera retades, skickade nu en annan med be-
fallning att ej lemna ryttaren, förrän han fullkom-
ligen upplyst hvad hans mening var med detta säll-
samma upptåg. Ryttaren svarade då: Konungen
har befallt oss att afgå till Lifland, och till dricka
på denna långväga resa har han låtit gifva oss så
här mycket malt och humla. Ni ser väl, att det
iote kan förslå till någon vanlig brygd, derföre
kastar jag det i strömmen och brygger på detta
sätt, 1 hopp att det nog sedan kommer ned i haf-
vet, som jag skall fara öfver, och att jag således
icke skall sakna öl och dricka på vägen. Så
snart Konungen fick höra detta svar, befallte han
Ryttaren komma till sig, och fiågade honom hu-
ru mycket malt han fått. Vid underrättelsen der-
om blef Konungen mycket uppbragt, lät förekalla
Proviantmästaren och dömde honom till galgen,
hvarifrån han dock ,på några höga herrars förbön,
befriades. (Jurnalen).