UL UU VULPJGUL AULIN IUECBELTIN IHH S HH DET STORA PRYGGERIEY I NORRSTRÖM. Ått skinna kronan lärer vara en gammal konst i Sverge, — åtminstone var den redan känd i Carl IX:s tid, som följande händelse bevisar. Vid ett tillfälle, då Konung Carl IX befallt några kompanier kavalleri att afgå till Lifland, hade han äfven, utom penningar, anslagit hvar man en viss ration malt och humla, som proviant-mästaren skulle utlemna , och hvaraf ryttarne skulle låta brygga sig dricka. Men proviantmästaren, som troligen sielf var en stor vän af öl, fann för godt att minska maltrationen för ryttarne så mycket, att han af besparingen kunde göra en god brygd för egen räkning. Ryttarne upptäckte snart hans knep, och blefvo naturligtvis högst uppbragte deröfver. Man rådgjorde nu, huru man lämpligast skulle kunna underrätta konungen derom. Sanningen har i alla tider haft svårt att framtränga till Konungarna, och ryttarne visste ailtförväl, att om någon af dem begärt företräde på slottet, så skulle han blifvit bortvist och kanske straffad för sin djerfhet. En af dem, känd för sin fintlighet, åtog sig att utföra det kinkiga örendet, och se här huru han uppfyllde sitt uppdrag. Konungen pligade alla dagar besöka Skeppsholmen, för att bese och påskynda arbetena å hvarfvet derstädes. Ryttaren ställde sig nu på Norrbro, med en stor käpp i ena handen och en liten maltpåse i den andra. Så smart han såg Konungen komma, toz han en handfull malt, kastade den i strömmen och rörde derpå af alla krafter med käppen i vattnet. Konungen skickade en af sina drabanter till honom, för att fråga hvad han gjorde? Herre, svarade Ryttaren liksom förargad öfver att han kunde göra en så enfaldig fråga: Ser ni inte, att jag brygger?? Konungen, hvars nyfikenhet af detta svar ännu mera retades, skickade nu en annan med befallning att ej lemna ryttaren, förrän han fullkomligen upplyst hvad hans mening var med detta sällsamma upptåg. Ryttaren svarade då: Konungen har befallt oss att afgå till Lifland, och till dricka på denna långväga resa har han låtit gifva oss så här mycket malt och humla. Ni ser väl, att det iote kan förslå till någon vanlig brygd, derföre kastar jag det i strömmen och brygger på detta sätt, 1 hopp att det nog sedan kommer ned i hafvet, som jag skall fara öfver, och att jag således icke skall sakna öl och dricka på vägen. Så snart Konungen fick höra detta svar, befallte han Ryttaren komma till sig, och fiågade honom huru mycket malt han fått. Vid underrättelsen derom blef Konungen mycket uppbragt, lät förekalla Proviantmästaren och dömde honom till galgen, hvarifrån han dock ,på några höga herrars förbön, befriades. (Jurnalen).