gärder. ALT Jolket DliCKAFP Ilalnlladat Inca acn JOPhoppning, att ännu mera måtte göras, är en känsla, som jag ingalunda finner tadelvärd; tvertom förnimmer jag den med tillfredsställelse; ty för kloka och förnuftiga förbättringar gifves det ingen annan gräns än rättvisans. Men, mine Hrr, man borde alltid besinn2, att många och svåra hinder ligga oss i väen. och att vi endast medföra mensklig förmåga till ledningen af menskliga angelägenheter. Då ni, som jag vågar tro, hysen förtroende för H. M:ts ministrar, och hafven samma mäl för ögonen som de; då ni befulimäktisen edra representanier att uttrycka edra tänkesätt, så bören J äfven sorgfälligt gifva akt på, hvilken tidonnkt som är tjenlig att drifva saken igenom, och när man bör släppa efter och hvila. Öm man å ena sidan af regeringen ordrar afskaffandei af så många missbruk, och vidtagandet af så många förböttringar, som ännu återstå att införa, så ligga på andra sidan måhända hinder, som fordra tid för att undanrödjas; ty man skulle lägga en otillbörlig vigt på, och alltför dyrt köpa äfven de reformer. som i sig sjelfve äro önskansvärda, om de vid någon tidpunkt satte landets lugn i fara. Vo re det ei bättre att ge sig litet tålamod, än, för att ett eller två år förr se den eller den favoritplanen satt i verket, framkalla faror för allmänna lugnet, eller bringa de särskilta grenarne af lagstiftningen i kollision, och derigenom sätta sjelfva författningens bestånd på spel? Om intet annat medel återstod, då kunde man wisserligen anse vågstycket för nödvändigt; men då man besinnar, att ingen makt, ingen autoritet länge kan motlstå kraften af det upplysta allmänna tänkesättet, och att dess slutliga seger icke kan förhindras, vore det då ej bättre att ha tålamod. och att i lugn öfvervinna de hinder, som ligga i vägen? — Ett ämne önskar jag vid detta tillfälle beröra: flottan och armden. Såsom J veten, hafva stora reduktioner i afseende på flottan ägt rum, och frågan om indragningar i armeen har ofta kommit i öfvervägande. Då en berättelse om dess styrka förlidet år framlades för parlamentet, förklarade Lord Althorp, att han ansåg armdens mnärvarande storlek nödvändig, men ville dock, så snart han med godt samvete funne en ringare styrka tillräcklig, genast företaga frågan om en förminrskning. Den ädle Skattkammar-kanslern afvaktade icke, för att uppfylla detta sitt löfte, parlamentets blifvande sammankomst, utan ministeren öfverenskom, då den senast var församlad i London, att sätta dessa reduktioner i verket, och gaf befallning att inställa värfningen af rekryter; vid parlamentets öppnande skall Lord Altborp vara i tillfälle att tillkännagifva denna åtgärd. I afseende på ytterligare indragningsförslag, har jag ärnu icke sett någon väl genomtänkt plan till deras utförande; men om en sådan plan framlägges, så är ministeren beredvillig att sätta den i verket. Vid ett föregående tillfälle kommo sinekurerne vid flottan och 2rmdeen i fråga, och jag var bland deras antal, som understödde den dåvarande ministören i upprätthållandet af dessa sinekurer, genom yrkandet att de voro belöningar för fäderneslandet gjorda tjenster. Men sedermera har jag, genom en noggrannare undersökning af saken, kommit till den öfvertygelse, att de understundom gåfvos åt personer, som hvarken utmärkt sig genom krigsförtjenster eller på annat sätt, och detta är tillräckligt att öfvertyga mig, att de, såsom sinekurer, böra afskatfas. Men på samma gång jåg fullkomligt instämde i detta förslag, tänkte jag tillika, — om denna tanke förtjenar tadel, så vill jag underkasta mig det — att vi icke borde med likgiltighet behandla krigisk förtjenst, då wi tillspärrade vägen till dessa belöningar för hofgunsten; ty det vore orältvist och ovärdigt ett stort land, att beröfva dem, som förtjena det, en rättvis och ärofull belöning för deras tjenster. Då jag handlade på detta sätt, förlitade jag mig på Engelska folkets ädelmod, som på samma gång det ville afskaffa alla missbruk, och icke gifva belöningar åt dem, som e devaf gjort sig förtjente, visserligen icke kunde vilja förkvappa den dyrt förvärfvade belöningen för sådane män, som icke sparade Hf och blod, utan vågade båda i fäderneslandets tjenst. Tillåt mig nu att öfvergå till en fråga af annan beskaffenhet. Minvistrarne hafva icke visat sig känslolösa för landet; behof, emedan de redan satt i verket en så stark förminskning i skatterne, som var möjlig; genom besparing i utgifterne. I afseende på de skatter som afskaffades, läto de leda sig af den öfvertygelsen, att sådane borde upphäfvas, som svårast tryckte landets industri, bland hvilka jag t. ex. villnämna taxorna på kol och ljus; likaledes har Skattkammaror oo PF IA oh så anAvnvt FL II... IAA