beröra detta ämne; också bör jag icke här gifva nå-
gra löften, som kunde lägga band på mina ädla kol-
leger eller mig sjelf i våra rådslag; men det kan
jag försäkra eder, att vi skola skrida till verket med
den uppriktigaste önskan, att uträtta så mycket godt
som möjligt. Nu omnämde Lorden den ofantliga
statsskulden, och fästade uppmärksamheten på
den förskräckliga ställningen 1796, såsom ver-
kan af en förfluten lagstiftning , den man hade
anledning hoppas aldrig måtte återkomma, Slutli-
gen anmärkte han: Om jag berör detta och dylika
ämnen, så känner jag att det högsta, som den nu-
varande generationen kan göra, är att sträfva der-
hän, att på bästa möjliga sätt rödja ur vägen de
oändligt många svårigheterne; men detta kan blott
ske genom fast och outtröttlig uppmärksamhet, och
det kommer att fordras mycken tid och öfverlägg-
ning, innan landet kan återställas till sitt naturliga
välstånd. På en sak är jag säker: den nuvarande
ministeren har endast smakat föga af maktens ljuflig-
beter, men den hoppas den sista och bästa belönin-
gen för sina ansträngningar, i fäderneslandets rättvi-
sa erkännande. (Uthållande, stormande bifallsrop).
Då nu Lord Russels skål proponerades och dracks
med entusiasm, steg Lorden åter upp för att tacka,
och tillade: Jag kan vid detta tillfälle icke un-
derlåta att omnamna ett temmeligen besynnerligt
anfall mot mig, i den beskyllning presterskapet i De-
vonshire gjort mig, att jag skulle söka väcka Oovil-
ja hos jordägarne mot de oerhörda missbruken
i kyrkan, och att jag talat om en jemnare för-
delning af kyrkans inkomster. I afseende på den-
na senare anklagelsen måste jag erkänna mig skyi-
dig (stormande bifall); den förra hvilar på ett miss-
förstånd. (Lorden ingår nu i några detaljer, och
fortfar derefter:) Jag upprepar min redan förut of-
ta yttrade öfvertygelse, att kyrkans inkomster icke
äro för stora för moraliska och religiösa ändamål,
men att de borde fördelas billigare och jemnare.
(Nya bifallsrop.) Denna anklagelse mot mig utgick
från en källa, der man icke skulle hafva förmodat
oden. Den högärevördige och höglärde prelaten, som
jag menar, hade väl mindre sin veligion, än ett po-
litiskt mål, i sigte. Han är ännu bekant för den
snillrika, sarkastiska, men oredliga, pamflett, som
han fordom riktade mot Canning, och hvarpå Can-
ning gaf svar som ett tordön: En af de gamle
Romrarne säger: Drif naturen ut, hon kommer
dock tillbaka. Jag kunde också anföra ett inhemskt
exempel -af den kattan, som blef förvandlad till en
skön dam. Hon skall hafva alideles beundrans-
värdt spelat sin toll, ända till dess hon fick se en
råtta, då hon icke längre kunde dölja sin natur.
Jag tror fullt och fast, att den högärevärdige Lor-
den, till sin natur en pamflettskrvifvare, skulle med
största värdighet hafva spelat sin roll som prelat:;
i men då ett parlamentstal händelsevis i detsamma
inföll, stack hans pamflettnatur fram, och då han tog
mig. för en råtta, så spände han ut klona efter mig.
(Högljudt löje..) Det återstår för mig blott att sä-
ga, och jag säger det på fullt alvar, att hvarken
spe eller lockelser från någon sida skola förmå mig
att vika från den raka väg jag hittils följt. Vigti-
ga frågor, såväl rörande tionden och kyrkotaxorna,
sem kyrkoreform, fordra en noggrann undersökning,
och hvarken från regeringens eller representationens
sida komma de att sakna uppmärksamhet. Vid al-
la dessa trågör skall jag bemöda mig att göra min
pligt. Å ena sidan kan jag ådraga mig Hr Bisko-
pens misshag, och på den andra gäcka de förhopp-
ningar, kyrkans motståndare göra sig; men dem
skulle jag icke gagna, och nedsätta mig sjelf i mina
egna ögon, om jag icke äfven här, liksom i andra
fall, handlade efter min grundsats: att reformera
och att upprätthålla.? (Långvarigt stormande bi-
fall.)
Uti Post- och Inrikes-Tidningen för : går afton
läses föliande berättelse om försänknings-arbetena vid