beröra detta ämne; också bör jag icke här gifva några löften, som kunde lägga band på mina ädla kolleger eller mig sjelf i våra rådslag; men det kan jag försäkra eder, att vi skola skrida till verket med den uppriktigaste önskan, att uträtta så mycket godt som möjligt. Nu omnämde Lorden den ofantliga statsskulden, och fästade uppmärksamheten på den förskräckliga ställningen 1796, såsom verkan af en förfluten lagstiftning , den man hade anledning hoppas aldrig måtte återkomma, Slutligen anmärkte han: Om jag berör detta och dylika ämnen, så känner jag att det högsta, som den nuvarande generationen kan göra, är att sträfva derhän, att på bästa möjliga sätt rödja ur vägen de oändligt många svårigheterne; men detta kan blott ske genom fast och outtröttlig uppmärksamhet, och det kommer att fordras mycken tid och öfverläggning, innan landet kan återställas till sitt naturliga välstånd. På en sak är jag säker: den nuvarande ministeren har endast smakat föga af maktens ljufligbeter, men den hoppas den sista och bästa belöningen för sina ansträngningar, i fäderneslandets rättvisa erkännande. (Uthållande, stormande bifallsrop). Då nu Lord Russels skål proponerades och dracks med entusiasm, steg Lorden åter upp för att tacka, och tillade: Jag kan vid detta tillfälle icke underlåta att omnamna ett temmeligen besynnerligt anfall mot mig, i den beskyllning presterskapet i Devonshire gjort mig, att jag skulle söka väcka Oovilja hos jordägarne mot de oerhörda missbruken i kyrkan, och att jag talat om en jemnare fördelning af kyrkans inkomster. I afseende på denna senare anklagelsen måste jag erkänna mig skyidig (stormande bifall); den förra hvilar på ett missförstånd. (Lorden ingår nu i några detaljer, och fortfar derefter:) Jag upprepar min redan förut ofta yttrade öfvertygelse, att kyrkans inkomster icke äro för stora för moraliska och religiösa ändamål, men att de borde fördelas billigare och jemnare. (Nya bifallsrop.) Denna anklagelse mot mig utgick från en källa, der man icke skulle hafva förmodat oden. Den högärevördige och höglärde prelaten, som jag menar, hade väl mindre sin veligion, än ett politiskt mål, i sigte. Han är ännu bekant för den snillrika, sarkastiska, men oredliga, pamflett, som han fordom riktade mot Canning, och hvarpå Canning gaf svar som ett tordön: En af de gamle Romrarne säger: Drif naturen ut, hon kommer dock tillbaka. Jag kunde också anföra ett inhemskt exempel -af den kattan, som blef förvandlad till en skön dam. Hon skall hafva alideles beundransvärdt spelat sin toll, ända till dess hon fick se en råtta, då hon icke längre kunde dölja sin natur. Jag tror fullt och fast, att den högärevärdige Lorden, till sin natur en pamflettskrvifvare, skulle med största värdighet hafva spelat sin roll som prelat:; i men då ett parlamentstal händelsevis i detsamma inföll, stack hans pamflettnatur fram, och då han tog mig. för en råtta, så spände han ut klona efter mig. (Högljudt löje..) Det återstår för mig blott att säga, och jag säger det på fullt alvar, att hvarken spe eller lockelser från någon sida skola förmå mig att vika från den raka väg jag hittils följt. Vigtiga frågor, såväl rörande tionden och kyrkotaxorna, sem kyrkoreform, fordra en noggrann undersökning, och hvarken från regeringens eller representationens sida komma de att sakna uppmärksamhet. Vid alla dessa trågör skall jag bemöda mig att göra min pligt. Å ena sidan kan jag ådraga mig Hr Biskopens misshag, och på den andra gäcka de förhoppningar, kyrkans motståndare göra sig; men dem skulle jag icke gagna, och nedsätta mig sjelf i mina egna ögon, om jag icke äfven här, liksom i andra fall, handlade efter min grundsats: att reformera och att upprätthålla.? (Långvarigt stormande bifall.) Uti Postoch Inrikes-Tidningen för : går afton läses föliande berättelse om försänknings-arbetena vid