gärder. ALT Jolket DliCKAFP Ilalnlladat Inca acn JOP-
hoppning, att ännu mera måtte göras, är en känsla,
som jag ingalunda finner tadelvärd; tvertom förnim-
mer jag den med tillfredsställelse; ty för kloka och
förnuftiga förbättringar gifves det ingen annan gräns
än rättvisans. Men, mine Hrr, man borde alltid
besinn2, att många och svåra hinder ligga oss i vä-
en. och att vi endast medföra mensklig förmåga
till ledningen af menskliga angelägenheter. Då ni, som
jag vågar tro, hysen förtroende för H. M:ts ministrar,
och hafven samma mäl för ögonen som de; då ni
befulimäktisen edra representanier att uttrycka edra
tänkesätt, så bören J äfven sorgfälligt gifva akt på,
hvilken tidonnkt som är tjenlig att drifva saken
igenom, och när man bör släppa efter och hvila.
Öm man å ena sidan af regeringen ordrar afskaf-
fandei af så många missbruk, och vidtagandet af så
många förböttringar, som ännu återstå att införa, så
ligga på andra sidan måhända hinder, som fordra
tid för att undanrödjas; ty man skulle lägga en
otillbörlig vigt på, och alltför dyrt köpa äfven de
reformer. som i sig sjelfve äro önskansvärda, om de
vid någon tidpunkt satte landets lugn i fara. Vo
re det ei bättre att ge sig litet tålamod, än, för att
ett eller två år förr se den eller den favoritplanen
satt i verket, framkalla faror för allmänna lugnet,
eller bringa de särskilta grenarne af lagstiftningen i
kollision, och derigenom sätta sjelfva författningens
bestånd på spel? Om intet annat medel återstod, då
kunde man wisserligen anse vågstycket för nödvän-
digt; men då man besinnar, att ingen makt, ingen
autoritet länge kan motlstå kraften af det upplysta
allmänna tänkesättet, och att dess slutliga seger ic-
ke kan förhindras, vore det då ej bättre att ha tå-
lamod. och att i lugn öfvervinna de hinder, som
ligga i vägen? — Ett ämne önskar jag vid detta till-
fälle beröra: flottan och armden. Såsom J veten,
hafva stora reduktioner i afseende på flottan ägt
rum, och frågan om indragningar i armeen har of-
ta kommit i öfvervägande. Då en berättelse om dess
styrka förlidet år framlades för parlamentet, förkla-
rade Lord Althorp, att han ansåg armdens mnärva-
rande storlek nödvändig, men ville dock, så snart
han med godt samvete funne en ringare styrka till-
räcklig, genast företaga frågan om en förminrskning.
Den ädle Skattkammar-kanslern afvaktade icke, för
att uppfylla detta sitt löfte, parlamentets blifvande
sammankomst, utan ministeren öfverenskom, då den
senast var församlad i London, att sätta dessa re-
duktioner i verket, och gaf befallning att inställa
värfningen af rekryter; vid parlamentets öppnande
skall Lord Altborp vara i tillfälle att tillkännagifva
denna åtgärd. I afseende på ytterligare indragnings-
förslag, har jag ärnu icke sett någon väl genomtänkt
plan till deras utförande; men om en sådan plan
framlägges, så är ministeren beredvillig att sätta
den i verket. Vid ett föregående tillfälle kommo
sinekurerne vid flottan och 2rmdeen i fråga, och
jag var bland deras antal, som understödde den då-
varande ministören i upprätthållandet af dessa sine-
kurer, genom yrkandet att de voro belöningar för
fäderneslandet gjorda tjenster. Men sedermera har
jag, genom en noggrannare undersökning af saken,
kommit till den öfvertygelse, att de understundom
gåfvos åt personer, som hvarken utmärkt sig genom
krigsförtjenster eller på annat sätt, och detta är
tillräckligt att öfvertyga mig, att de, såsom sineku-
rer, böra afskatfas. Men på samma gång jåg full-
komligt instämde i detta förslag, tänkte jag tillika,
— om denna tanke förtjenar tadel, så vill jag un-
derkasta mig det — att vi icke borde med likgil-
tighet behandla krigisk förtjenst, då wi tillspärrade
vägen till dessa belöningar för hofgunsten; ty det
vore orältvist och ovärdigt ett stort land, att be-
röfva dem, som förtjena det, en rättvis och ärofull
belöning för deras tjenster. Då jag handlade på
detta sätt, förlitade jag mig på Engelska folkets ä-
delmod, som på samma gång det ville afskaffa alla
missbruk, och icke gifva belöningar åt dem, som e
devaf gjort sig förtjente, visserligen icke kunde vilja
förkvappa den dyrt förvärfvade belöningen för så-
dane män, som icke sparade Hf och blod, utan vå-
gade båda i fäderneslandets tjenst. Tillåt mig nu
att öfvergå till en fråga af annan beskaffenhet. Mi-
nvistrarne hafva icke visat sig känslolösa för landet;
behof, emedan de redan satt i verket en så stark
förminskning i skatterne, som var möjlig; genom be-
sparing i utgifterne. I afseende på de skatter som
afskaffades, läto de leda sig af den öfvertygelsen,
att sådane borde upphäfvas, som svårast tryckte lan-
dets industri, bland hvilka jag t. ex. villnämna tax-
orna på kol och ljus; likaledes har Skattkammar-
- or oo PF IA oh så anAvnvt FL II... IAA