hviskade dim i örat. Man förde dem tillsammans
föratt gifva bvarandra handen; men bruden köl
tillbaka sin hind med så mycken envishet, att det
fordrades mycket öfvertalande och nästan våld, att
förmå henne dertill. Sedan de blifvit samman-
vigde, trampade de hvarandra duktigt på tårna;
ty den, som i detta kritiska ögonblick först ytt-
rar någon smärta, måste i hela sitt lif vara den an-
dra underdånig. Presten doppade nu en ring i vin
och vatten, samt gaf den åt brudgummen, för
alt sätta den på brudens finger; och ceremonien
slöts dermed, att man bekransade begge deras
hufvuden. Enaligt bruket hade de bort kommuni-
cera, innan de lemnade kyrkan, och såsom förbe-
redelse dertill hade de aftonen förut biktat; men
prestenu förklarade, att han icke kunde tillåta det,
efter så mycket larm och drickande. Två tjena-
re, med en eymbal och bjellror, förde dem ur
kyrkan; presten och diaconus följte, sjungande ur
psalmböcker, och så blef det nygifta paret beledsa-
gadt hem.