hviskade dim i örat. Man förde dem tillsammans föratt gifva bvarandra handen; men bruden köl tillbaka sin hind med så mycken envishet, att det fordrades mycket öfvertalande och nästan våld, att förmå henne dertill. Sedan de blifvit sammanvigde, trampade de hvarandra duktigt på tårna; ty den, som i detta kritiska ögonblick först yttrar någon smärta, måste i hela sitt lif vara den andra underdånig. Presten doppade nu en ring i vin och vatten, samt gaf den åt brudgummen, för alt sätta den på brudens finger; och ceremonien slöts dermed, att man bekransade begge deras hufvuden. Enaligt bruket hade de bort kommunicera, innan de lemnade kyrkan, och såsom förberedelse dertill hade de aftonen förut biktat; men prestenu förklarade, att han icke kunde tillåta det, efter så mycket larm och drickande. Två tjenare, med en eymbal och bjellror, förde dem ur kyrkan; presten och diaconus följte, sjungande ur psalmböcker, och så blef det nygifta paret beledsagadt hem.