1 uppgsiterne ucloin KnUuUuUDda Ualva SLULIC CIIiICP OLRHD-
dre del. Att sluta af de orviktigheter, som före-
komma iden af dig omnämnde uppsatsen, med ga-
ranti af en hemmansägare i Medelpad, hvilken
uppsats äfven jag läst, tillika med en annan artikel
om nybyggarne, som stod i Aftonbladet, synes för-
fattaren hvarken hafva besökt de namngifne sock-
narne Skorped, Björna, Ramsele, Stigsjö och Wik-
sjö eller ens känna dessa vidt skiljda orters beskaf-
fenhet, då han talar om arbetsförtjenst genom kör-
slor vid Bruken och om kolare, ehuru icke något
Bruk är beläget i dessa socknar eller kolning der
idkas, med undantag af Westanå Bruk i Wiksjö
socken, samt Kolare, som du väl vet, icke äro kän-
de såsom någon särskilt folkklass 1 hela Länet,
utan kolningen för Bruken verkställes af Brukens
egne landtbönder eller af den här allmänt sjelf-
ägande allmogen, som säljer kol till Bruken, då
den dervid finner sin räkning. Nybyggare deremot
finnas i de uppgifne socknarne mångas, om dertill
räknas alla åboer på gamla Nybyggen och Krono-
hemman, och det är onekligt, att åkerbruket der-
städes i allmänhet är föga lönande. Men man miss-
tager sig dock mycket, om man derutaf drager den
slutsats, att en omtänksam nybyggare måste sakna
bröd i missvextår, så framt han ej dermed förses
af den allmänna välgörenheten; och det är först
under de sist förflutne åren, som detta oriktiga be-
grepp om nybyggarnes belägenhet, likasom om he-
la landet, fått sprida sig med full fart, 1 ansende
till det dermed åsyftade menniskoälskand ändamål.
Nybyggaren: vet alltrör väl, då han sätter sig ned
i skogarne, att han föga eller intet kan med sä-
kerhet skörda af den åker han småningom tillska-
par; men han vet också, att menniskan icke lefver
allenast af bröd, och åkerbrukrt är på långt när ej
hans hufvudsak. Han får sin nybyggarehjelp, 2 å
3 tunnor säd årligen, och röknar för öfrigt på sin
ladugård och sin arbetsflit. Han är på mänga stäl-
len i tillfalle, att berga foder hela sommaren, tills
vintern sätter en gräns för hans insamling, och han
har derjemte tillgång på fiske och jagt, hvaraf det
förra gifver honom mundförråd och den senare en
kontant penninginkomst, utom hvad han kan för-
tjena genom försäljning af smör, talg, skinn och
stundom något pälsverk. På andra ställen har ny-
byggaren äfven sin skog att räkna på såsom huf-
vudsaklig ivkomstkälla; dels-genom försäljning af
sågtimmer till de i nedre landet belägne stora såg
verken och af ved, dels genom tillverkning af bjelkar
och bräder vid egve sågar, och han är härige-
nom i allmänhet i den ställning, att ban utan an-
dras understöd kan tillbyta eller tillhandla sig den
säd, han nödvändigt beböfver och hvarmed han
dessutom lärt sig, att umgås sparsamt. Den åker
han odlar, slår ej eller alltid felt och mången
Fjelibo har, såsom till exempel i Junsele socken,
två och tre års förråd af säd i herberget, då
allmogen i de sädesrika provinserne kanske icke
har säd för ett enda. Orätt vore dock att påstå,
att icke bland nybyggarne finnas många stackare,
som behöfva andras hjeip, och då man besinnar, hu-
ru mången dräng och piga med två toma händer
bygga hjonelag, för att slippa tjena, så låter det
lätt förklara sig, att sådane hushåll äro fattiga och
alltid blottställda för nöd, så väl i goda, som svåra
år, antingen de befinna sig på ett nybygge i fjell-
bygden, eller på ett torp, eller i en backstuga här
i länet, eller annorstides: men jag anser icke detta
förhållande påkalla någon sådan ailmän uppmärk-
samhet, som med de ofvannämde artiklarne åsyftas,
ehuru jag 1 öfrigt unnar dessa nybyggare allt det
understöd, som den kristetiga gifmildheten kan äm-
na dem, ja äfven om derigenom nu, såsom det sä-
ges hafva bändt någon gång förut, i Skorped,
en och annan kom i tillfälle att hos någon bond-
handlande, som är så godt om i Norra Ångerman-
land, förse sig med förråd af kalfe och socker.
Du finner af allt detta, att nöden, efter mitt omdöme,
ej kan vara så förskräcklig och allmän som du tror,
och på långt när ej så svår som den många gånger
varit; före den tid, då det började blifva på modet,
att anförtro åt tidningsredaktionerne och den all-
männa välviljan, omsorgen för fyllandet at hvarje
partielt eller enskilt behof, som kunnat, såsom i
den välmenande artikeln är så träffande och sant
uttryckt, uppletas, och hvilket numera gått så
långt, att nöden 1 de norra landskapen blifvit ett
ordspråk och en stående rubrik i de allmänna bla-
den.
Så börjar man nu äfven hysa fruktan för sädes-
brist i nedre landet, emedan man funnit, att det
tara ol vitalet vid troöskningen icke oifver 03 mur.