Slutligen kan jag ej afhålla mig från en allmän
reflexion i ämnet, ehuru brefvet redan är nog vid-
lyftigt: om man jemförer de tider under 1808 och
1809 årens krig, då Vesternorrlands län förmådde
underhålla hela armdkorpser inom och utom lan-
det, med de senaste åren, då det ofta uppgifvits
såsom nästan omöjligt, att samma län kan föda sina
egna inbyggare, så måste man göra rättvisa åt den
energi, som under nämde krigsår förstod att upp-
leta landets verkliga resurser, ehuru man för ingen
del behöfver medgifva, att desse sedermera blifvit in-
skränktare eller färre. Jordbruket har sedan år
1901 i hög grad tilltagit; länet har sedan år 1821
icke lidit någon missväxt, som förtjenar nämnas,
och ännu har det qvar samma förmånliga binärin-
gar. Allmogen är idog, ordentlig och sparsam, och
skatterne utgå här med mindre svårighet än i mån-
ga län, som anses vida bättre lottade. Det är
då så mycket bedröfligare, att det ena året ef-
det andra nödgas läsa dessa tidningsartiklar
om missväxt och nöd här i länet, så att, i hän-
delse denna för dagen gällande ton skall fortfara,
det snart icke kan förundra någon, om de så of-
ta beklagade, understödda och ändå alltid nöd-
ställda norra landskapen skulle anses så ohjelp-
liga, att de samt och synnerligen icke förtjena att
ägas under freden eller att försvaras under ett
krig. Matte detta väl besinnas af hvar och en,
som i sin välmening beskrifver landets ställning
sämre, än den är, och anropar hela Fäderneslandet
om hjelp, för den partiella nöden bland Wester-
norrlands nybyggare, af hvilka många först deri-
genom börjat ana, att den egna omtankan är otill-
räcklig eller umbärlig för deras framtida berg-
ning. — — -— — — — J— end ——