Kejsar Nikolaus, att Sultanen hade Kejsarn att tacka för sitt lif och sin tron, och att han skulle evigt känna sig honom förbunden. Derjemte uppdrog han honom att kyssa Kejsarens panna och ögon, och att omfamna honom å hans vägnar. Detta uppträde tilldrog sig vid Bosforens utlopp i Svarta hafvet; Sultan. hade till den grad satt etiketten å sido, att han följde sin gunstling ända dit, och det var endast champagnens makt, som hindrade honom att följa. ännu längre, och sålunda skiljdes de såta vännerna åt, då hvarken Sultan eller Achmet Pascha längre kunde stå på benen. Det var ett skådespel värdigt Turkiska väldets sista dagar. En drucken monark, som genom en ambassadör, hvilken hvarken kan läsa eller skrifva, skänker bort oafhängigheten af Mahomed II:s thron, skall utgöra ett tiragikomiskt blad i verldshistorien. Sultans förtr ognaste vänner säga, att han icke alltid är rätt vid sina sinnen, utan genom sina tygellösa passioner och ett omåttligt vindrickande ofta faller i en temporär sinnesförvirring. Också tycks det som hade han knapt bland sina rådgifvare en enda förståndig och redlig man. De öfvergålvo honom i det farligaste ögonblicket, understödde hans fienders planer och bidrogo allramest till hans förderf. Då återstod för honom ingen annan utväg än att kasta sig i Rysslands armar. På detta sätt är Ottomanniska riket förstördt i alla sina grundvalar; men hurudant blir väl dess fall? Detta är en svår fråga att besvara. Ryssland skall följa Katarnas gamla plan, och så mycket som möjligt undvika att genom någon demonstratien , som väcker alltför mycken uppmär ksamhet, gifva anledning till farhåga, förrän ögonblicket är moget för handling. Det första kanonskott Frankrike lossar blir signalen för Ryssland att besätta Konstantinopel, hvilket från. Odessa och Sebastopol kan ske på några få dagar. Det andra brefvet lyder som följer: Dea inre upplösningen af det Ottomanniska riket går med snabba steg. De be vättelser, som ingå från särskilta trakter, skildra folket såsom högst. missnöjdt och blott afvaktande en djerf anförare, för att resa sig mot den förhatade Sultanen. Öfverallt föder detta missnöje en jäsning, som förr eller senare måste leda till en upplösning. Med Ryssland och Österrike. i norr, med Mehemed Ali i söder , med oro och jäsning i alla aflägsnare provinser från Albanien till Bagdad, och slatligen, då Sultan med hvarje dag mer och mer uttalar sitt beslut att blindt kasta sig 1 Rysslands armar, under det Frankrike och England oupphörligt yrka, att Porten måtte begagna sina egna hjelpkällor för att rädda sig, må man icke undra öfver den allmänna tro som här råder, att stora händelser inom kort förestå i dessa trakter. Man väntar dagligen Engelska och Fransyska regeringarnes svar på officiella meddelandet af den traktat, som på Rysslands begäran tillsluter passagen genom Dardanellerne för främmande krigsskepp. Den Engelskt Fransyska flottans närvaro och förstärkning i Arkipelagen anses af de missnöjda Turkarne såsom ett tecken, att den kris de så länge väntat är nära sitt utbrott. Folkets missnöje mot Ryssland stiger med hvarje dag, under det Sultan deremot sätter hela sitt hopp på Kejsaren, som synes derföre ägna honem ett lifligt deltagande, ja en stor välvilja. De sista underrättelserne från Bagdad förmäla, att Ryska inflytandet visar sig icke mindre verksamt vid Persiska än Turkiska bofvet; äfven dit har Kejsaren erbjudit sig att skicka sina 1troppar, för att upprätthålla lugnet; likaledes har han vunnit några Paschar och inflytelserika män vid gränsorne, så att ingenting skall ställa sig i vägen för uppnåendet af hans önskningar. De missnöjde j Turkiet gå så långt, att de påstå att Ryssland skall indirekt tvinga Frankrike och England att förklara sig krig; i afvaktan häraf, säga de, förstärktes armden på Krim, och provianter rades flottan i Sebastopol för sex månader. Vare härmed huru som helst — så mycket är säkert, att rustningar af krigiskt utseende i detta ögonblick bedrifvas i hela Ryska riket. Den Engelskt-Fransyska flottan har icke lemnat Arkipelagen; den ligger för närvarande i viken vid Smyrna för hukar, Får man tro de underrättelser, som hitkomma från Egypten, så hade Mehemed Ali beslutit, att till en början icke inlåta sig i något vidare fälttåg, utan framför allt öka sin flotta och gifva fasthet ät sitt system. Men då man vet huru skickligt denne äregirige parveny vet att förborga sina planer. så litar man icke särdeles