emot äganderätten, sedan man ofientbgt angifvit och
erkänt dess sammanhang med och beroende af nå-
gon viss lagstiftningsåtgard. Det synes vara omöj-
ligt, sedan de begge lagstiftande makterna en gång
offentligt medgifvit otjenligheten af Bankens god-
tyckliga administration; sedan de erkänt beholvet
af dess förvaltniog efter gällande allmän lag 5), sedan
de sjelfve förklarat den ej monopoliserad; att något
beslut skulle från demi framtiden kunna utgå, som
på nytt framkallar ett laglöshbets-tillstånd. De
misstag i sältet för en Bankoförvaltning, som möj-
ligen kunna hända, måste ej eller vara af beskaf-
fenbet, att medföra ett sådant; och faran deraf kan
alltså få anses mind:e, än man nu ofta vill före-
trefaldiga idgen af Depositions-, Låne- och Sedel-
Bank, med de för hvardera antydda syften hvarå
Svenska Banken från början blifvit grundad, derest
det nemligen antages, att dessa g:mwensamt och i
bredd fingo utveckla sig inom klokt beräknade och
riktigt afmältta gränsor, likafullt innebure sådane
stridiga elementer, som med hvarannan j kunna
eller böra förenas, och af hvilka det ena nödvän-
digt skall verka förstörande och upplösande på det
andra? och han besvarar denna fråga med Nej!
Han anser den lag, som vid sista Riksdag stiftades
för RB. St. Bank och den förandring i 72 S. R. F.,
som hvwilar till definitivt afgörande vid den nu in-
stundande, vara at den öfverensstämmelse med Ban-
kens grondförfattniog, alt Banken tryggt kan åter-
föras till den omfattning hvartill den ursprungli-
gen varit ämnad; men han yttrar den öfverty-
gelsen, att de nu gällande reglementariska stad-
garne icke innefatta vog säkerhet för förvaltnin-
gens framtida ändamålsenlighet , och tror: alt
R. St. böra genom allmän Lag, som af Konungen
sanktioneras, utstaka och vidmakthålla sådane
hufvudgrunder för förvaltningen, att gränsorna för
Bankens verksamhet icke få egenmäktigt förnvär-
mas eller öfverskridas. Håraf finner man att Ar
Helsingius hyser det förtroende till de hegge lag-
stiftande makterna, att han anser säkerhet svunnen,
till och med för förvaltningens ändamålsenlighet,
om de båda måste förena sig om hufvudgrunder-
ne derföres och då torde man med ännu mera
skäl kunna vänta sig, att ej statsknep och öppet
våld kunna af dem utöfvas i fråga om användan-
det af Bankens medel eller kredit. Ins. kan ej
i allt dela Fr Helsingii förtroende till sakernas go-
da gång, blott Regeringen får större inflytelse i
Bankoförvaltningen; och misstänker, af flere skäl,
som längre fram skola utvecklas, att Banken, såsom
LäneBank, aldrig kommer att göra något sannskyl-
digt gagn åt det allmänna; men han erkänner sig
hysa den öfvertygelsen, att Banken såsom Deposi-
trens- och SedecBank , kan och bör futfara att
för allmän räkniog bedrifvas. Det projekt till
Bankens, öfverlemnande åt enskilte, som nu fram-
stalles från ett håll, der man sett föga eller ingen
uthållighet i grundsatser, och äfven i denna fråga
na fioner en anmärkningsvärd inkonsequens, skul-
le bli!va ett säkert medel, att endast öka den vil-
lervalla som olyckligtvis redan uppstått. Såsom
DepositionsBank innebär en allmån, offentlig an-
stalt onekligen en lika stor om cj större säkerbet
för allmänheten, än enskilda stiftelser, och bhaårom
behöfver ej mer ordas; men alt äfven såsom 1Se-
älla sig.
Ar Helsingius uppställer den frågan: om den
2) Hvari bestode väl denna våda, om utredningen
stäldes på flera års tid, och de som fingo öfver-
taga Bankens diskontiörelse under tiden betalte
derför en viss afgift till Banken irtill dess ut-
redningen vore verkställd?
3) Kan detta verkligen vara Ins. mening då frå-
ga är om handhafvandet af penningar? Redan
blotta idgen deraf att hela nationens cirkuleran-
de förmögenhet ligger i händerna på en auto-
ritet som icke är ansvarig derför, torde hår ta-
la tillräckligt.
4) Hvad betyder sambhällsrätt, enl. erfarenheten,
när frågan är — om penningar. Ha vi då icke
sett det enskilda intresset till och med i våra
dagar, under det man talar om realisation, sät-
ta i fråga, att staten skulle, tll 1 procents
nedsättande af räntan å lån på landtegendomar,
förskjuta denna procent? När sådant sker på
det färska träd, hvad skall då ske på det torra?
35) är då icke denna lag redan bruten, om myntbe-
stämningsgrunden förändras vid denna Riksdag; och
hafva ej Ständerne derigenom visat bästa profvet
på giltigheten af Tns! :s argument.
. a PRE - 2 vd 8 1 rn