emot äganderätten, sedan man ofientbgt angifvit och erkänt dess sammanhang med och beroende af någon viss lagstiftningsåtgard. Det synes vara omöjligt, sedan de begge lagstiftande makterna en gång offentligt medgifvit otjenligheten af Bankens godtyckliga administration; sedan de erkänt beholvet af dess förvaltniog efter gällande allmän lag 5), sedan de sjelfve förklarat den ej monopoliserad; att något beslut skulle från demi framtiden kunna utgå, som på nytt framkallar ett laglöshbets-tillstånd. De misstag i sältet för en Bankoförvaltning, som möjligen kunna hända, måste ej eller vara af beskaffenbet, att medföra ett sådant; och faran deraf kan alltså få anses mind:e, än man nu ofta vill företrefaldiga idgen af Depositions-, Låneoch SedelBank, med de för hvardera antydda syften hvarå Svenska Banken från början blifvit grundad, derest det nemligen antages, att dessa g:mwensamt och i bredd fingo utveckla sig inom klokt beräknade och riktigt afmältta gränsor, likafullt innebure sådane stridiga elementer, som med hvarannan j kunna eller böra förenas, och af hvilka det ena nödvändigt skall verka förstörande och upplösande på det andra? och han besvarar denna fråga med Nej! Han anser den lag, som vid sista Riksdag stiftades för RB. St. Bank och den förandring i 72 S. R. F., som hvwilar till definitivt afgörande vid den nu instundande, vara at den öfverensstämmelse med Bankens grondförfattniog, alt Banken tryggt kan återföras till den omfattning hvartill den ursprungligen varit ämnad; men han yttrar den öfvertygelsen, att de nu gällande reglementariska stadgarne icke innefatta vog säkerhet för förvaltningens framtida ändamålsenlighet , och tror: alt R. St. böra genom allmän Lag, som af Konungen sanktioneras, utstaka och vidmakthålla sådane hufvudgrunder för förvaltningen, att gränsorna för Bankens verksamhet icke få egenmäktigt förnvärmas eller öfverskridas. Håraf finner man att Ar Helsingius hyser det förtroende till de hegge lagstiftande makterna, att han anser säkerhet svunnen, till och med för förvaltningens ändamålsenlighet, om de båda måste förena sig om hufvudgrunderne derföres och då torde man med ännu mera skäl kunna vänta sig, att ej statsknep och öppet våld kunna af dem utöfvas i fråga om användandet af Bankens medel eller kredit. Ins. kan ej i allt dela Fr Helsingii förtroende till sakernas goda gång, blott Regeringen får större inflytelse i Bankoförvaltningen; och misstänker, af flere skäl, som längre fram skola utvecklas, att Banken, såsom LäneBank, aldrig kommer att göra något sannskyldigt gagn åt det allmänna; men han erkänner sig hysa den öfvertygelsen, att Banken såsom Depositrensoch SedecBank , kan och bör futfara att för allmän räkniog bedrifvas. Det projekt till Bankens, öfverlemnande åt enskilte, som nu framstalles från ett håll, der man sett föga eller ingen uthållighet i grundsatser, och äfven i denna fråga na fioner en anmärkningsvärd inkonsequens, skulle bli!va ett säkert medel, att endast öka den villervalla som olyckligtvis redan uppstått. Såsom DepositionsBank innebär en allmån, offentlig anstalt onekligen en lika stor om cj större säkerbet för allmänheten, än enskilda stiftelser, och bhaårom behöfver ej mer ordas; men alt äfven såsom 1Seälla sig. Ar Helsingius uppställer den frågan: om den 2) Hvari bestode väl denna våda, om utredningen stäldes på flera års tid, och de som fingo öfvertaga Bankens diskontiörelse under tiden betalte derför en viss afgift till Banken irtill dess utredningen vore verkställd? 3) Kan detta verkligen vara Ins. mening då fråga är om handhafvandet af penningar? Redan blotta idgen deraf att hela nationens cirkulerande förmögenhet ligger i händerna på en autoritet som icke är ansvarig derför, torde hår tala tillräckligt. 4) Hvad betyder sambhällsrätt, enl. erfarenheten, när frågan är — om penningar. Ha vi då icke sett det enskilda intresset till och med i våra dagar, under det man talar om realisation, sätta i fråga, att staten skulle, tll 1 procents nedsättande af räntan å lån på landtegendomar, förskjuta denna procent? När sådant sker på det färska träd, hvad skall då ske på det torra? 35) är då icke denna lag redan bruten, om myntbestämningsgrunden förändras vid denna Riksdag; och hafva ej Ständerne derigenom visat bästa profvet på giltigheten af Tns! :s argument. . a PRE 2 vd 8 1 rn