ett erkännande å andra sidan: hvilket ej kan förstås anvorlunda, när man besinnar hvad en Regerirgsforms bestämmelse är, än att Konungamakten skulle deltaga i den speciella lagbestämmelse, som stadgade skyldigheten att i betalningar m. m. emottaga: Bankens. sedlar. Om denna åsigt är riktig, är det ock tydligt, alt de begge Lagstiftande makterne i vårt land, aldrig grundlagsenligt bordt kunna vidtaga något, som i grundvalen skakat eller förryckt enskildta förmögenheten. Enligt 79 4. Reg.-Formen: får det metalliska myntet ej ändras till skrot och korn, utan att Konung och Ständer derom öfverenskomma; och omöjligheten att en sådan öfverenskommelse skulle kunna: tillvägabringas derest den kunde gälla de redan existeranae förhållanden, inses lätt, äfvensom att allt hvad i dylik väg för framtiden bestämmes, icke rubbar hvad som förut aftaladt eller gjordt är. Så långt bar åtminstone allmänna öfvertygelsen hunnit stadga sig, hvad beträffar de i-fordna tider brukliga förändringarne i det gångbara metalliska myntet. Men så långt hade den ännu ej hunnit utbilda sig i fråga om det representativa myntet, år 1809, då grundlagen stiftades. Genom Banken, (så tänkte lagstiftaren) kan ej utgifvas mera sedlar, än som af Banken kunna inlösas; tv, någon den ringaste anlednving till undantags-lagar för Banken, jernbref m. m,. finnes ej i Grundlagen; och när genom andra verk eller inrättningar, inga myntrepresentativer vidare kunde utfärdas, trodde Lagstiftaren sig således hafva gjort sin pligt, för all befria vårt samhälle från all den ofärd, som erfarenheten visat uppstå, då Regeringarne kunna godtyckhgt höja eller nedsätta myntvärdet, det vare sig direkte, genom ändringar i det gällande hårda myntet eller indirekte genom ett origtligt begagnande af mynt-representativer. Olyckligtvis förbisåg man vigten af Bankens lagenliga förvaltning vid det tullfaile då den för första gången under vårt nuvarande samhälls-fördrag, i sedelutgifoingsväg anlitades. Banken hade redan förut till den afsatte Konungens administration utlemnat betydliga summor, fastän ingen lagföreskvift berättigade Banko-styrelsen dertill; och Rik:s St:s fortsalta försträckningar genom Banken åt Krigskassan, inneburo en tyst men välkommen decharge åt de lydande, samt en hyllning åt sjelfva den f. d. Kongl: Administrationen, hvilken lyckats att bemägtliga sig revolutionen och att genom den obestämda form hvarinom Grundlagarne försatte folkfriheten och Konungamakten bereda Embetsmannainflytelsens, af erfarenheten i vårt Jand allt för mycket besannade seger. Man fann genast, att ett oförlåtligt regerings-misstag var gjordt då Banken så öfverdrifvet äplitades; men. sådane misstag erkännas ej; man måste afhbjelpa dem, utan alt kompromettera sig! Och så fick man skåda den besynnerligheten, att en offentlig Bank underlät att i 8 år tmvexla sinå sedlar, utan rågot slags offentlig autorisation, samt att efter denna tids förlopp ena sådan autorisation blef gifven: oaktadt ingen lag dertill beröttigar Regering eller Ständer. Väl började man snart inse olägenheterna af den osäkerhet, detta system medförde i allmänna rörelsen. Regeringen, äfvensom enskilte ledamöter af Rikets Ständer hafva yrkat på ordningens återförande i penningeväsendet, och lagstiftande makten har till och med bestämt de vilkor, hvarpå den nya ordningen borde grundas; men vid verkställigheten har man tvekat att utföra saken; och opinionerna synas änou vara föga upplysta och än mindre bestämda, 1 denna vigtiga angelägenhet. Man syrves väl i allmänhet euse derom, att myntbestämningen måste göras ullverklighet; man tyckes vara böjd, att ej längre anse några skillingars högre eller lägre bestämninesgrund vara af någon uteslutande vigt vid detta tillfälle, sedan Börskursen åter visat sig mindre vacklande, och sedan den våldsamma stegring deri, som åren 1831 och 1932 nödvändigt borde framkalla omtankan för de skattdragande och gäldbundne, tyckes hafva varit mera tillfällig än man då vågade boppas, Det erkänves allmänt, att myntoch bankväsendet måste förvaltas efter reglementen, som icke strida mot allmän lag eller kunna godtyckligt inverka på enskilt mans rätt. Numera höres deck från åtskilliga håll och med en förvånande ifver, såsom ett allmännare skäl emot utförandet af det nyttiga man önskar och väntar: alt ingen säkerhet finnes för ny oreda så länge Banken är statsbank! 1). Det vore betänkligt, om denna mening vore grundad nå en ofelbar och ohestridlig sannino: tv uNnDl