ett erkännande å andra sidan: hvilket ej kan för-
stås anvorlunda, när man besinnar hvad en Rege-
rirgsforms bestämmelse är, än att Konungamakten
skulle deltaga i den speciella lagbestämmelse, som
stadgade skyldigheten att i betalningar m. m. emot-
taga: Bankens. sedlar.
Om denna åsigt är riktig, är det ock tydligt,
alt de begge Lagstiftande makterne i vårt land,
aldrig grundlagsenligt bordt kunna vidtaga något,
som i grundvalen skakat eller förryckt enskildta för-
mögenheten. Enligt 79 4. Reg.-Formen: får det
metalliska myntet ej ändras till skrot och korn,
utan att Konung och Ständer derom öfverenskom-
ma; och omöjligheten att en sådan öfverenskom-
melse skulle kunna: tillvägabringas derest den kun-
de gälla de redan existeranae förhållanden, inses
lätt, äfvensom att allt hvad i dylik väg för fram-
tiden bestämmes, icke rubbar hvad som förut afta-
ladt eller gjordt är. Så långt bar åtminstone all-
männa öfvertygelsen hunnit stadga sig, hvad be-
träffar de i-fordna tider brukliga förändringarne i
det gångbara metalliska myntet. Men så långt ha-
de den ännu ej hunnit utbilda sig i fråga om det
representativa myntet, år 1809, då grundlagen stif-
tades. Genom Banken, (så tänkte lagstiftaren) kan
ej utgifvas mera sedlar, än som af Banken kunna in-
lösas; tv, någon den ringaste anlednving till undan-
tags-lagar för Banken, jernbref m. m,. finnes ej i
Grundlagen; och när genom andra verk eller in-
rättningar, inga myntrepresentativer vidare kunde
utfärdas, trodde Lagstiftaren sig således hafva gjort
sin pligt, för all befria vårt samhälle från all den
ofärd, som erfarenheten visat uppstå, då Regerin-
garne kunna godtyckhgt höja eller nedsätta mynt-
värdet, det vare sig direkte, genom ändringar i det
gällande hårda myntet eller indirekte genom ett
origtligt begagnande af mynt-representativer.
Olyckligtvis förbisåg man vigten af Bankens lag-
enliga förvaltning vid det tullfaile då den för för-
sta gången under vårt nuvarande samhälls-fördrag,
i sedelutgifoingsväg anlitades. Banken hade redan
förut till den afsatte Konungens administration ut-
lemnat betydliga summor, fastän ingen lagföreskvift
berättigade Banko-styrelsen dertill; och Rik:s St:s
fortsalta försträckningar genom Banken åt Krigs-
kassan, inneburo en tyst men välkommen decharge
åt de lydande, samt en hyllning åt sjelfva den f.
d. Kongl: Administrationen, hvilken lyckats att be-
mägtliga sig revolutionen och att genom den obe-
stämda form hvarinom Grundlagarne försatte folk-
friheten och Konungamakten bereda Embetsmanna-
inflytelsens, af erfarenheten i vårt Jand allt för
mycket besannade seger. Man fann genast, att ett
oförlåtligt regerings-misstag var gjordt då Banken så
öfverdrifvet äplitades; men. sådane misstag erkännas
ej; man måste afhbjelpa dem, utan alt kompromettera
sig! Och så fick man skåda den besynnerligheten,
att en offentlig Bank underlät att i 8 år tmvexla
sinå sedlar, utan rågot slags offentlig autorisation,
samt att efter denna tids förlopp ena sådan autori-
sation blef gifven: oaktadt ingen lag dertill beröt-
tigar Regering eller Ständer. Väl började man snart
inse olägenheterna af den osäkerhet, detta system
medförde i allmänna rörelsen. - Regeringen, äf-
vensom enskilte ledamöter af Rikets Ständer haf-
va yrkat på ordningens återförande i penningevä-
sendet, och lagstiftande makten har till och med
bestämt de vilkor, hvarpå den nya ordningen bor-
de grundas; men vid verkställigheten har man
tvekat att utföra saken; och opinionerna synas än-
ou vara föga upplysta och än mindre bestämda,
1 denna vigtiga angelägenhet. Man syrves väl i all-
mänhet euse derom, att myntbestämningen måste
göras ullverklighet; man tyckes vara böjd, att ej
längre anse några skillingars högre eller lägre be-
stämninesgrund vara af någon uteslutande vigt vid
detta tillfälle, sedan Börskursen åter visat sig min-
dre vacklande, och sedan den våldsamma stegring
deri, som åren 1831 och 1932 nödvändigt borde
framkalla omtankan för de skattdragande och gäld-
bundne, tyckes hafva varit mera tillfällig än man
då vågade boppas, Det erkänves allmänt, att mynt-
och bankväsendet måste förvaltas efter reglemen-
ten, som icke strida mot allmän lag eller kunna
godtyckligt inverka på enskilt mans rätt. Nu-
mera höres deck från åtskilliga håll och med en
förvånande ifver, såsom ett allmännare skäl emot
utförandet af det nyttiga man önskar och väntar:
alt ingen säkerhet finnes för ny oreda så länge
Banken är statsbank! 1).
Det vore betänkligt, om denna mening vore grun-
dad nå en ofelbar och ohestridlig sannino: tv uNnD-
l