iga träd, för att vara hämtade från paradiset. Förgäfves bedyrade den förlägne älskaren sin skuld, försäkrande, att hans frukter voro plockade från träd med gyldene stammar, och blad af smaragd. Hansälskarinna ville ej tro bans försäkringar och eder, utan fordrade anIra bevis. Anden, hvars starka sida vältaligbet och slughet icke var, visste slutligen ej hvad han skulle företaga, för att återvinna den skönas förtroende. Efter en lång öfverläggning erbjöd han sig äntligen, att till de himmelska trädgårdarne medtaga en dödlig, som skulle få se honom plocka frukterna, och undersöka det träds beskaffenhet, hva:på de växte. Nu var det likväl en ny svårighet, att finna någon, som ville antaga sig denna äfventyrliga resa Då framtiädde prinsen, erbjöd sig dertill, och de tvistande parterna emottogo med nöje hans anbud. Sedan anden sorgfälligt insvept honom i sin mantels vida veck, lyftade han sig upp med sin börda och stallde kosan till en af himelrikets behagligaste trakter. Just denna dag var en högtid i paradiset, och då Bilmerce, den enda frånvarande anden, der infunnit sig, måste han, af aktning för sina kolleger, qvarstanna hos dem. Emot sin vana valde han sin plats i en allägsen vrå, emedan han ännu hade sin reskamrat qvar i sin mantel. Prinsen hade emellertid deri gjort sig en öppning, genom hvilken han kunde öfverskåda hela församlingen. Huru stor blef icke hans glädje och öfverraskning, då han såg sin älskade maka i hela glansen af sin skönhet, sittande på en diamant-tron. På hennes panna hvilade likväl ett moln af sorgsenhet, hvilket han ansåg som ett bevis, att hon sörjde öfver skilsmessan från honom. Han stillade sin otålighetoch afbidade det gynnande ögonblicket att gifva sig tillkänna. Under tiden lyssnade han på Bilmerces samtal med en liten ännu fulare ande, Hvarföre, sade dev sistnämde, har vårt hof nu på någon tid blifvit så ledsamt. Jag för min del är nära att dö af ledsvad, och kommer det icke snart att ändra sig, så säger jag farväl åt denna tråkiga ort. — Apdrotiningen,. svarade Bilmerce, är skuld till den nedslagenhet, hvaröfver du klagar, Hon har g2nom sin löjliga förbindelse med den Indiska prinsen förlorat all sin munterhet, och hvad ännu värre är, sin aphud och sin silfverluta. Förlusten af den förra har inga vidare följder, än att den hindrar henne ifrån att göra sina artiga besök på jorden; men förlusten af lutan angår oss alla, ty vår monark vill ej höra någon musik, som icke är ackompagnjerad af dess silfvertoner, och när han är vid elakt lynne, vet du väl, att det icke passar sig för oss att låtsa, som om det vore oss likgiltigt. Prinsen ville ej höra mera. Hen gjorde sig sakta lös ur andens mantel, ställde sig bakom en orkester och slog an sin silfverluta, Genast flöt en ström af hänryckande harmonier genom himlahvalfvet, andarnas konung blef utom sig af glädje, och den sköna apdrottningen föll i en vanmakt. Taslttuingan af IfA hasasn. Fk affaåda nvin-.