iga träd, för att vara hämtade från paradiset.
Förgäfves bedyrade den förlägne älskaren sin
skuld, försäkrande, att hans frukter voro
plockade från träd med gyldene stammar, och
blad af smaragd. Hansälskarinna ville ej tro
bans försäkringar och eder, utan fordrade an-
Ira bevis. Anden, hvars starka sida vältalig-
bet och slughet icke var, visste slutligen ej
hvad han skulle företaga, för att återvinna
den skönas förtroende. Efter en lång öfver-
läggning erbjöd han sig äntligen, att till de
himmelska trädgårdarne medtaga en dödlig,
som skulle få se honom plocka frukterna, och
undersöka det träds beskaffenhet, hva:på de
växte. Nu var det likväl en ny svårighet, att
finna någon, som ville antaga sig denna äf-
ventyrliga resa - Då framtiädde prinsen, er-
bjöd sig dertill, och de tvistande parterna
emottogo med nöje hans anbud. Sedan an-
den sorgfälligt insvept honom i sin mantels
vida veck, lyftade han sig upp med sin bör-
da och stallde kosan till en af himelrikets be-
hagligaste trakter.
Just denna dag var en högtid i paradiset,
och då Bilmerce, den enda frånvarande an-
den, der infunnit sig, måste han, af aktning
för sina kolleger, qvarstanna hos dem. Emot
sin vana valde han sin plats i en allägsen vrå,
emedan han ännu hade sin reskamrat qvar i
sin mantel. Prinsen hade emellertid deri gjort
sig en öppning, genom hvilken han kunde öf-
verskåda hela församlingen. Huru stor blef
icke hans glädje och öfverraskning, då han
såg sin älskade maka i hela glansen af sin
skönhet, sittande på en diamant-tron. På
hennes panna hvilade likväl ett moln af sorg-
senhet, hvilket han ansåg som ett bevis, att
hon sörjde öfver skilsmessan från honom. Han
stillade sin otålighetoch afbidade det gynnan-
de ögonblicket att gifva sig tillkänna.
Under tiden lyssnade han på Bilmerces
samtal med en liten ännu fulare ande, Hvar-
före, sade dev sistnämde, har vårt hof nu
på någon tid blifvit så ledsamt. Jag för min
del är nära att dö af ledsvad, och kommer
det icke snart att ändra sig, så säger jag far-
väl åt denna tråkiga ort. — Apdrotiningen,.
svarade Bilmerce, är skuld till den nedslagen-
het, hvaröfver du klagar, Hon har g2nom
sin löjliga förbindelse med den Indiska prin-
sen förlorat all sin munterhet, och hvad ännu
värre är, sin aphud och sin silfverluta. För-
lusten af den förra har inga vidare följder,
än att den hindrar henne ifrån att göra sina
artiga besök på jorden; men förlusten af lu-
tan angår oss alla, ty vår monark vill ej hö-
ra någon musik, som icke är ackompagnjerad af
dess silfvertoner, och när han är vid elakt
lynne, vet du väl, att det icke passar sig för
oss att låtsa, som om det vore oss likgil-
tigt.
Prinsen ville ej höra mera. Hen gjorde sig
sakta lös ur andens mantel, ställde sig bakom
en orkester och slog an sin silfverluta, Genast
flöt en ström af hänryckande harmonier ge-
nom himlahvalfvet, andarnas konung blef utom
sig af glädje, och den sköna apdrottningen föll
i en vanmakt.
Taslttuingan af IfA hasasn. Fk affaåda nvin-.