alt bjelmkammen klyfs och svärdseggen lätt
vidrör hufvudskålen. Hvad! du gåsunge?
ropade den af raseri fradgande Tho:björn då
ban igenkände Sigurd,höjde med blixtrandeögon
det förfärliga svärdet, som varit så mångas bane,
och träffade Sigurd öfver axeln,så altban var nära
att segra till marken, och vek flere steg till-
baka. Då kom han händelsevis att kosta ögat
åt sidan, tvers öfver bäcken, och såg der
Ildegert, sträckande sina armar åt honom, och
med tårar i de stora blå ögonen, som, med
uttryck på en gårg af fasa och den innerliga
ste kärlek, voro vända åt det ställe der ha
stod. Tvenne lansknektar bevakade henne,
Gud, o Gud! Ild:gert! ;opade ban och ru-
sade, uppflammad af kärlek och bat, med le-
jormod fram emot sin fruktansvärda motstån-
dare, som trodde segern vara vunnen och re-
dan lyftade det blodiga stålet, för att fullbor-
da sitt verk. Ett hugg, fördt med yitersta
grad af förbittring och hämdlystnad, hven
genom luften, träffade den nyss giorda remnan
i hjelmen, klöf Thorbjörns hufvud ända ned till
ögonbrynen och befriade verlden från en blod-
törstig förtryckare.
Ett stormande triumfskri skallade från klo-
stertropparne, som nu med nytt mod trängde
fienderne på lifvet, under det bågskyttarne,
bvilka åter ryckt fram på sidorna, öfver-
höljde dem med en skur af sållan felande pi-
lar. Förvirringen och flykten blef nu allmän
bland borgknektarnre. Matiad af det erbållna
såret, men stärkt och elcad af tanken på den
himmelska synen, som nyss Jedt: honom till
segerns ära, ilade Sigurd i spetsen för sin ska-
ra öfver den lilla bron, till det ställe, der
han nyss såg sion lefnads evrgel. Men bvem
förmår fatta hvad han kände, då han fann
sin Ildegert liflös npedsjurken till marken och
bennes milda drag tecknade med dödens stäm-
pel. En pil, som förfelat sitt åsyftade mål,
hade flugit vilke öfver backen och fört döden
i hennes veka liljebarm. Utom sig af smärta
störtade Sigwid ned vid bennes sida, betäckte
hennes små fina händer, som så många gån-
ger hvilat i hans, med sina hyssar och blic-
kade med hemsk förtviflan på det sf de mör-
ka lockarnpes svallande vågor omflu!va ansigte,
der den eviga kärleken cch godheten tycktes
afspegla sig, liksom solen skådar sin strålande
bild med halffördunkladt sken 1 källans klara
spegel. — Hastigt slog hon upp ögonlocken;
en salig förtjusning lyste i benvnes blick, då
hon mötte Sigu:ds, och med döende 1öst hvi-
skade hennes bortsväfvande ande; gode Si-
gurd, vi återse hvarandia i helgonens sällskap !
En omärklig tryckning af den kallvade bur-
den beledsagade dessa afskedsord, och befriad
från sina jordiska bojor svafvade hennes ande
upp till en bättre verld.
Kort derefter låg Sigurd Tott på bår. I
Julita kyrka hvilar hans stoft vid sidun af
hans älskade Ildegert. D