alt bjelmkammen klyfs och svärdseggen lätt vidrör hufvudskålen. Hvad! du gåsunge? ropade den af raseri fradgande Tho:björn då ban igenkände Sigurd,höjde med blixtrandeögon det förfärliga svärdet, som varit så mångas bane, och träffade Sigurd öfver axeln,så altban var nära att segra till marken, och vek flere steg tillbaka. Då kom han händelsevis att kosta ögat åt sidan, tvers öfver bäcken, och såg der Ildegert, sträckande sina armar åt honom, och med tårar i de stora blå ögonen, som, med uttryck på en gårg af fasa och den innerliga ste kärlek, voro vända åt det ställe der ha stod. Tvenne lansknektar bevakade henne, Gud, o Gud! Ild:gert! ;opade ban och rusade, uppflammad af kärlek och bat, med lejormod fram emot sin fruktansvärda motståndare, som trodde segern vara vunnen och redan lyftade det blodiga stålet, för att fullborda sitt verk. Ett hugg, fördt med yitersta grad af förbittring och hämdlystnad, hven genom luften, träffade den nyss giorda remnan i hjelmen, klöf Thorbjörns hufvud ända ned till ögonbrynen och befriade verlden från en blodtörstig förtryckare. Ett stormande triumfskri skallade från klostertropparne, som nu med nytt mod trängde fienderne på lifvet, under det bågskyttarne, bvilka åter ryckt fram på sidorna, öfverhöljde dem med en skur af sållan felande pilar. Förvirringen och flykten blef nu allmän bland borgknektarnre. Matiad af det erbållna såret, men stärkt och elcad af tanken på den himmelska synen, som nyss Jedt: honom till segerns ära, ilade Sigurd i spetsen för sin skara öfver den lilla bron, till det ställe, der han nyss såg sion lefnads evrgel. Men bvem förmår fatta hvad han kände, då han fann sin Ildegert liflös npedsjurken till marken och bennes milda drag tecknade med dödens stämpel. En pil, som förfelat sitt åsyftade mål, hade flugit vilke öfver backen och fört döden i hennes veka liljebarm. Utom sig af smärta störtade Sigwid ned vid bennes sida, betäckte hennes små fina händer, som så många gånger hvilat i hans, med sina hyssar och blickade med hemsk förtviflan på det sf de mörka lockarnpes svallande vågor omflu!va ansigte, der den eviga kärleken cch godheten tycktes afspegla sig, liksom solen skådar sin strålande bild med halffördunkladt sken 1 källans klara spegel. — Hastigt slog hon upp ögonlocken; en salig förtjusning lyste i benvnes blick, då hon mötte Sigu:ds, och med döende 1öst hviskade hennes bortsväfvande ande; gode Sigurd, vi återse hvarandia i helgonens sällskap ! En omärklig tryckning af den kallvade burden beledsagade dessa afskedsord, och befriad från sina jordiska bojor svafvade hennes ande upp till en bättre verld. Kort derefter låg Sigurd Tott på bår. I Julita kyrka hvilar hans stoft vid sidun af hans älskade Ildegert. D