OLM HURBSVdITISC. ud UL ala Nelson vadlT
signe dig, mitt barn, och gfve dig en rolig
natt och gladt uppvaknandel
Han omfamnade sin dotter, som, oför mögen
att tala, utgöt en ström af tårar, och med
möda kunde förmå sig att skiljas från den äl-
skade fadern. Ävnpu en gång välsignade henvue
den gamle, gjorde sig sakta lös ur bennes ar-
mar, och lemnade salen för att begifva sig
till sin sofkammare.
Midnattens timma hide redan slagit; ej ett
ljud störde den högtidliga tystnaden. I Hjel-
marens lugna våg speglade månen sitt milda
anlete, och kastade ett blekt skimmer öfver
slott och lund, öfver de rika sädesfälten och
granskogens mörka gestalter, som med högtid-
ligt allvar stirrade ned i det blåa djupet. Än-
nu satt Ildegert vid fönstret och blickade utåt
sjön; då och då knäppte hon på sin luta, och
sjöng med half röst några af de sånger, bon
så ofta sjungit med Sigurd.
Ett plötsligt buller afbröt hennes svärme-
rier. Den tunga slottsporten gnisslade på si-
na gånvgjern , orediga jjud af menniskoröster
och dånande steg genljödo snart från de af-
lägsna slottsgångarne; dörrar knarrade och
smällde igen i hvarje ögonblick. Vid första
gnyet som hördes, spratt Iidegert häftigt upp
ur sina vemodiga drömmar; en olycksdiger
aning flög genom hennes själ; knappt ägde
bon styrka att be sin kammartärra Anna
springa ut, för att se efter hvad det var, då
bullret allt mer och mer tilltog i den andra
sidan af slottet.
Det dröjde ej länge förrän hon hörde va-
pen slamra, och vilda rop nådde hennes öra.
Utom sig af ångest och fasa, men glömsk af
egen fara, störtade hon ut, för att ila till sin
fars rum. Strax utanför dörren kom Anna
benne till mötes, med förskräckelsen målad i
sitt ansigte, och sade stammande: ?fly, fly,
kära frökev, antingen är det spökeri, eller ock-
så är Blodyxen här med sina iöfvare.
I detsamma kom riddar Ingemunds väpnare,
blek som ett lik och betäckt med blod. Fly,
goda fröken Ildegert, sade han med sväfvan-
de röst; allt är förbi! De hundarne! — En
förrädare har öppnat porten åt dem; allt vårt
folk är iostängdt i bergstugan der nere af en
tropp, som är tre gåoger starkare — — Jag
och ett par af mina kamrater, som sofvo i ett
annat rum, skyndade genast till er fars ge-
mak, och funno honom till hälften väpnad. —
— Vi tillbommade dörrarne, — men Blod-
yxen med sitt helvetesfölje — — bröt sig —
igenom. — Er far — — försvarade — —
—. Med dessa ord nedföll han sanslös till
golfvet.
7O Gud! min far! utropade Ildegert och
stödde sig vacklande emot muren.
En xreslig gestalt, jernklädd från topp till
tå, visade sig i ändan af gången, svängande
sitt bloddrypande svärd med vilda åtbörder.
Hastigt ilade han fram , och kom lagom att
mottaga den dånande Ildegert i sina armar.
Segern är vunnen! ropade Thorbjörn med
triumferande löje. Vakna upp min lilla
dufva; dig, just dig, har jag sökt; nu skall du
icke så lätt slippa undan.
NT: FIT oo a Orm .
-