SIGURD oca ILDEGERT. Berättelse från början af 15:de århundradet. Maa banden för pannan och armbågen stödd emot det massiva ekbordet, satt Thorbjörn Stålyxa, herre till Vikingsborg, stirrande med vilda blickar på ett framför honom liggande papper. Krampaktigt knöt sig den seniga handen, och solens sista afskedsstråle kastade sitt döende sken på det mörka ansigtet, der raseri och hämdlystnad med elddrag stodo tecknade, och bebådade en olycksbringande storm. Thorbjörn var af en gammal ansedd slägt, sem sades härstamma från en af de mest beryktade sjökonungar eller vikingar, hvilka i bednadagar jagade ut med sina snäckor från Södetmarvlands skären, för att i främmande länder söka guld och ära, Han hade i lång tid gjort tjenst såsom en af hufvudanförarne vid den Svenska hjelpkorps, livilken deltog i Erik den trettondes trettioåriga krig emot hertigarne af Holstein, och derunder utmärkt sig för mod och klokhet, hva:före han äfven kom i mycken nåd hos konungen. Men sedan han genom sina plundringar skrapat ihop en an-. senlig rikedom, och Danskarnes afundsjuka hotade att beröfva honom frukien af sitt blodiga svärd, och konungens ynnest, tog han afsked, samt nedsatte sig på sitt avfvegods, för att i lugn och ro njuta af sina samlade skat-ter. Men den gamla krigsyvanvan följde honom äfven dit; hans stridslystna karakter invecklade hononr i beständiga fejder med sina grannar, och hans rofgirighet gjorde honom till en gissel för sina underhafvande. I synnerhet låg hans hand tung på det närbelägna Saba eller Säby kloster, äfven Julita kalladt, af hvars Abbot han tid efter annan utpressade ansenliga penningsummor, under hotelse, att, i händelse af vägran, jaga munkarne ut i vida verlden och förvandla klostret i en stenhop. Ofta förenade sig grannarne emot den fruktade och hatade Blodyxen, såsom han för sina grymheter allmänt kallades, och belägrade hans borg, hvaraf ännu i dag lemningar synas, hvilkas omgifning konstens och smakens band i en senare tid omskapat till en romantisk park, der ögat njuter en skön utsigt öfver hela den kringliggande nejden och den aflägsna Öljarens breda bassin; men ställets både af naturen och konsten starka befästning, i förening med en outtröttlig vaksamhet och stark besättning, gjorde alla deras försök fåfänga, och nödgade dem alltid att aftåga med betydlig förlust. Ha, gamle gråskägg! utbrast Thorbjörn slutligen, i det han sprang upp, fattade brefvet och ref det i tusen bitar; du skall minsann ångra dessa lumpna rader. Jag är ej den man, som är van att få afslag, och skall snart låta dig erfara, att jag förmår taga med våld, hvad den fria viljan nekar mig, Darra Ingemund! Din dotter skall bli min , om jag ock skall nödgas rycka henne från dig med svärdet i hand. Han gick några steg fram och tillbaka på golfvet, i vild häftighet, kallade en tjenare,