och med hämdens bevingade steg tillryggelagt vägen från sundet genom skogen. oooEn häftig villervalla uppstod bland de yrvakne krigarne på borgen. Någre sökte smyga sig ut genom lörnporten, hvilket Likväl gerom Algotsons kloka försigtighelsmått misslyckades dem; andra skyrvdade att kasta på sig sina rustningar och gripa till vapen ; Abboten och munvkarne började med darrande röst läsa på sina radband. I Sigurdssjäl uppstod en förfärlig aning, då han igenkände Thoibjörns baner, och såg från hvilket håll han kom. En kall rysning lopp gecom hela hans kropp, och det dröjde es: stond, innan han förmådde bämta sig från den förfärande tanke, som hade öfserväldigat honom. På något afstånd från bergets fot gjorde fienden halt, och efter en stund ankom en häörold, som begärde blifva förd till Abboten. Mino herre, sade han, har befallt mig bjuda Er fred och vänskap, ifall Ni genast utrymmer bans borg, som Ni på så trolöst sätt bemäktigat Er. Hvsrom icke, låter han Er veta, att han på ögonblicket tågar till Julita, der hav icke skall lemna sten på sten. Jag väntar på ofördröjligt svar. Ab oten begärde några minuters anstånd med svaret, och lät tillkalla Sigurd och Algotson, för att inbämta deras tankar. Sjelf var ban böjd för fred och förlikning, då han länkte på den fara som hotade det sköna klostret; men de rådfrågade voro båda af motsatt tanka. De förestallde honom, att Thorbjörns fredsförslag endast var en list, för att kunna afvakta ett mer gynnande tillfälle till utförandet af sin bämd, och att ingen annan utväg fanns än alt våga äfventyret af en Öppen strid, emedan han, ifall de hölle sig instängde på borgen, utan tvifvel skulle veirkställa sin hotelse. Det kostade dem likväl mycken möda att öfvertala den ärevördige Abboten till detta steg, som i hans ögon var föga annat än att fresta Gud och med vett och vilja störta sig i förderfvet. Härolden affärdades med tillsägelse att helsa sin herre, det han strax hade att vänta ett muntligt svar; och de båda anförarne rustade sig i ordning till den afgörande striden. På andra sidan om en liten bäck , som slingrande smyger sig genom den nedanför berget belägna ängen, och invid en bro, der vägen ävnpu i dag går fram, nedanför den plats, der det vackra Äs : våra dagar fägnar den resandes öga, hade Thorbjörn fattat posto, för att afbida fiendernes anfall, i hopp att passagen öfver bron eller bäcken möjligtvis kunde bringa dem i cordning och gifva honom ett gynnande tillfälle att vända segern på sin sida. Den kloke Sven Algotson insåg likväl hans afsigt, och beordrade derföre en tropp bågskyttar att rycka fram emot bron och oroa fienden med sina skäktor, under det han sjelf och Sigurd följde efter med lansdragarne och dem som voro bevapnade med spikklub