OLM HURBSVdITISC. ud UL ala Nelson vadlT signe dig, mitt barn, och gfve dig en rolig natt och gladt uppvaknandel Han omfamnade sin dotter, som, oför mögen att tala, utgöt en ström af tårar, och med möda kunde förmå sig att skiljas från den älskade fadern. Ävnpu en gång välsignade henvue den gamle, gjorde sig sakta lös ur bennes armar, och lemnade salen för att begifva sig till sin sofkammare. Midnattens timma hide redan slagit; ej ett ljud störde den högtidliga tystnaden. I Hjelmarens lugna våg speglade månen sitt milda anlete, och kastade ett blekt skimmer öfver slott och lund, öfver de rika sädesfälten och granskogens mörka gestalter, som med högtidligt allvar stirrade ned i det blåa djupet. Ännu satt Ildegert vid fönstret och blickade utåt sjön; då och då knäppte hon på sin luta, och sjöng med half röst några af de sånger, bon så ofta sjungit med Sigurd. Ett plötsligt buller afbröt hennes svärmerier. Den tunga slottsporten gnisslade på sina gånvgjern , orediga jjud af menniskoröster och dånande steg genljödo snart från de aflägsna slottsgångarne; dörrar knarrade och smällde igen i hvarje ögonblick. Vid första gnyet som hördes, spratt Iidegert häftigt upp ur sina vemodiga drömmar; en olycksdiger aning flög genom hennes själ; knappt ägde bon styrka att be sin kammartärra Anna springa ut, för att se efter hvad det var, då bullret allt mer och mer tilltog i den andra sidan af slottet. Det dröjde ej länge förrän hon hörde vapen slamra, och vilda rop nådde hennes öra. Utom sig af ångest och fasa, men glömsk af egen fara, störtade hon ut, för att ila till sin fars rum. Strax utanför dörren kom Anna benne till mötes, med förskräckelsen målad i sitt ansigte, och sade stammande: ?fly, fly, kära frökev, antingen är det spökeri, eller också är Blodyxen här med sina iöfvare. I detsamma kom riddar Ingemunds väpnare, blek som ett lik och betäckt med blod. Fly, goda fröken Ildegert, sade han med sväfvande röst; allt är förbi! De hundarne! — En förrädare har öppnat porten åt dem; allt vårt folk är iostängdt i bergstugan der nere af en tropp, som är tre gåoger starkare — — Jag och ett par af mina kamrater, som sofvo i ett annat rum, skyndade genast till er fars gemak, och funno honom till hälften väpnad. — — Vi tillbommade dörrarne, — men Blodyxen med sitt helvetesfölje — — bröt sig — igenom. — Er far — — försvarade — — —. Med dessa ord nedföll han sanslös till golfvet. 7O Gud! min far! utropade Ildegert och stödde sig vacklande emot muren. En xreslig gestalt, jernklädd från topp till tå, visade sig i ändan af gången, svängande sitt bloddrypande svärd med vilda åtbörder. Hastigt ilade han fram , och kom lagom att mottaga den dånande Ildegert i sina armar. Segern är vunnen! ropade Thorbjörn med triumferande löje. Vakna upp min lilla dufva; dig, just dig, har jag sökt; nu skall du icke så lätt slippa undan. NT: FIT oo a Orm .