Hvad tro väl våra läsare i landsorten för närvarande utgör den förnäma verldensi Stock hölm favoritnöje vid dess soupdger och soireer? att göra musik, att åskåda taskspelarekonster, att betrakta nya litografier och gravyrer, eller att granska dessa kolorerade figurer, som väl icke tala särdeles till konstsinnet, men som dock mer än någon annan njutning sysselsätta sinnena och fjettra uppmärksamheten? Allt: detta hvilar för närvarande, eller intar åtminstone blott andra, tredje, fjerde rummet, efter ett föremål, som Ia haute volge finner högst pikant, emedan det är nytt, och detta föremål är — kan läsaren gissa? — ingen annan, än anledningen till folkskockningarne på stortorget, ängeln i skinnpels, med ett ord, den vackra kullan. Hon gör nu sia rund kring Stockholms eleganta salonger, hon hämtas i herrskapets vagn, införes i societen, begapas, öfverhopas med frågor, undfägnad och stundom kanske litet afundad, samt återsändes med en gåfva. Hon är så upptagen, att den, som vill förskaffa sitt sällskap njutningen af hennes an blick, stundom måste prenumerera på henne några dagar förut. Det uppseende hon gjort och den visshet hon erhållit att hon är vacker, en visshet, hvilken stundom är lika dyrköpt, som vår stammoders kunskap om den förbudna fruktens smak, lärer likväl ännu icke förledt henne, att bortlägga något hvarken af sin drägts eller sina seders enkelhet. Då man en gång bjöd henne vin, vägrade hon att förtära det, emedan hon, som hon sade, om hon vande sig vid dylika läckerheter, sedan skulle så mycket mer sakna dem, då hon återkom till sin torftiga hembygd. Denne moderation är naturens, icke öfverläggningens. och man bör önska, att hon länge måtte kunna bibehålla den.