Hvad tro väl våra läsare i landsorten för
närvarande utgör den förnäma verldensi Stock
hölm favoritnöje vid dess soupdger och soireer?
att göra musik, att åskåda taskspelarekonster,
att betrakta nya litografier och gravyrer, el-
ler att granska dessa kolorerade figurer, som
väl icke tala särdeles till konstsinnet, men som
dock mer än någon annan njutning sysselsätta
sinnena och fjettra uppmärksamheten? Allt:
detta hvilar för närvarande, eller intar åtmin-
stone blott andra, tredje, fjerde rummet, efter
ett föremål, som Ia haute volge finner högst
pikant, emedan det är nytt, och detta föremål
är — kan läsaren gissa? — ingen annan, än an-
ledningen till folkskockningarne på stortorget,
ängeln i skinnpels, med ett ord, den vackra
kullan. Hon gör nu sia rund kring Stock-
holms eleganta salonger, hon hämtas i herr-
skapets vagn, införes i societen, begapas, öf-
verhopas med frågor, undfägnad och stundom
kanske litet afundad, samt återsändes med en
gåfva. Hon är så upptagen, att den, som vill
förskaffa sitt sällskap njutningen af hennes an
blick, stundom måste prenumerera på henne
några dagar förut. Det uppseende hon gjort
och den visshet hon erhållit att hon är vac-
ker, en visshet, hvilken stundom är lika dyr-
köpt, som vår stammoders kunskap om den
förbudna fruktens smak, lärer likväl ännu icke
förledt henne, att bortlägga något hvarken
af sin drägts eller sina seders enkelhet. Då
man en gång bjöd henne vin, vägrade hon
att förtära det, emedan hon, som hon sade,
om hon vande sig vid dylika läckerheter, se-
dan skulle så mycket mer sakna dem, då hon
återkom till sin torftiga hembygd. Denne
moderation är naturens, icke öfverläggningens.
och man bör önska, att hon länge måtte kun-
na bibehålla den.