DET BESYNNERLIGA BRÖLLOPET (Ur en Norsk Tidning.) Vid min avkomst till stadeov i Nordholland, var man i alla hus sysselsatt med att omtala tillställningarne för ett bröllop, hvilket om några dagar skulle äga rum, och hvartill de fleste af invånarne voro inbjudne, Borgmästaren skulle bortgifta sin dotter med en bondeson, och detta giftermål hade gjort för stort uppseende för att icke blifva allmänt talämnre. Dermed förhböllsig på följande sätt: I trakten bodde en rik bonde, och många sådana fipnas i Nord-Holland. Han ägde en enda son, och som fadren började blifva gammal, önskade han öfverlemna värdskapet till sonen, och ville derföre se honom väl gift. Men till bans stora bedröfvelse visade sonen hög grad af liknöjdhet för giftermål. Ej allenast fadren, utan äfven hans vänner, gjorde honom många förnuftiga föreställningar om äkta ståndet; men allt förgäfves. Sonen vägrade beständigt uppfylla fadrens önskan, och försäkrade att han icke närde det ringaste tycke för könet — En dag, då bonden med sin son kört spanmål till staden, togo begge in hos en vän af familjen. Här ledde fadren under måltiden samtaler åter på äktenskap. Värden i huset understödde fadren i bans föreställningar, och båda arbetade af alla krafter för att få ynglingen på giftastankar. Denne, uttröttad af deras samtal, stod upp från bordet och gick till fönstret, hvarifrån man hade utsigt åt gatan. Emellertid berättade fadren sin bekymmersamma ställning för vännen. Under det de gamle sålunda språkade med hvarandra, vänder ynglingen sig hastigt om, och ropar: Far! far! kanske Jag vill gifta mig! Han störtar derefter ut genom dörren, löper som en blizt trappan utföre och försvinner på gatan. De amle betraktade hvarandra med förundran, och kunde icke förstå, hvilken ande så hastigt bemäktigat sig den unga mannens sinne. Efter en fjerdedels timma återkom vynglingen, nästan andelös, och framstammade orden: Farl far! om jag icke blifver gift, så är jag den olyckligaste varelse under solen, ja, jag dör af sorg! Ny förvåning uppstår hbos de gamle, som med stirrande blickar betrakta hvarandra. Småningom återkommer ynglingen till sansning, och berättar hvad som tilldragit sig med honom. Under det han stod vid fönstret passerade på gatan en flicka, ett det skönaste föremål man kan tänka sig. I ögonblicket genomfor den tanken hans själ: kan du erhålla denna flicka till hustru, så måste du göra din far den förnöjelsen och gifta dig, Han skyndade derföre ner på gatan, bemödade sig om att få se henne så nära som möjligt, och komplimenterade så godt han kunde. Hon fästade sina blickar äfven vänligt på honom. Han blef häraf liksom träffad af en ljungeld, det vill säga dödligt förälskad; han frågade de förbigående den sköna flickans namn, och man sade honom att