DET BESYNNERLIGA BRÖLLOPET
(Ur en Norsk Tidning.)
Vid min avkomst till stadeov i Nordhol-
land, var man i alla hus sysselsatt med att
omtala tillställningarne för ett bröllop, hvilket
om några dagar skulle äga rum, och hvartill
de fleste af invånarne voro inbjudne, Borg-
mästaren skulle bortgifta sin dotter med en
bondeson, och detta giftermål hade gjort för
stort uppseende för att icke blifva allmänt
talämnre. Dermed förhböllsig på följande sätt:
I trakten bodde en rik bonde, och många
sådana fipnas i Nord-Holland. Han ägde en
enda son, och som fadren började blifva gam-
mal, önskade han öfverlemna värdskapet till
sonen, och ville derföre se honom väl gift.
Men till bans stora bedröfvelse visade sonen
hög grad af liknöjdhet för giftermål. Ej al-
lenast fadren, utan äfven hans vänner, gjorde
honom många förnuftiga föreställningar om
äkta ståndet; men allt förgäfves. Sonen vä-
grade beständigt uppfylla fadrens önskan,
och försäkrade att han icke närde det rin-
gaste tycke för könet — En dag, då
bonden med sin son kört spanmål till sta-
den, togo begge in hos en vän af familjen.
Här ledde fadren under måltiden samtaler åter
på äktenskap. Värden i huset understödde
fadren i bans föreställningar, och båda arbe-
tade af alla krafter för att få ynglingen på
giftastankar. Denne, uttröttad af deras sam-
tal, stod upp från bordet och gick till fönst-
ret, hvarifrån man hade utsigt åt gatan.
Emellertid berättade fadren sin bekymmer-
samma ställning för vännen. Under det de
gamle sålunda språkade med hvarandra, vän-
der ynglingen sig hastigt om, och ropar: Far!
far! kanske Jag vill gifta mig! Han störtar
derefter ut genom dörren, löper som en blizt
trappan utföre och försvinner på gatan. De
amle betraktade hvarandra med förundran,
och kunde icke förstå, hvilken ande så
hastigt bemäktigat sig den unga mannens
sinne.
Efter en fjerdedels timma återkom vynglin-
gen, nästan andelös, och framstammade orden:
Farl far! om jag icke blifver gift, så är jag
den olyckligaste varelse under solen, ja, jag
dör af sorg! Ny förvåning uppstår hbos de
gamle, som med stirrande blickar betrakta
hvarandra. Småningom återkommer ynglin-
gen till sansning, och berättar hvad som till-
dragit sig med honom. Under det han stod
vid fönstret passerade på gatan en flicka, ett
det skönaste föremål man kan tänka sig. I
ögonblicket genomfor den tanken hans själ:
kan du erhålla denna flicka till hustru, så
måste du göra din far den förnöjelsen och
gifta dig, Han skyndade derföre ner på ga-
tan, bemödade sig om att få se henne så nä-
ra som möjligt, och komplimenterade så godt
han kunde. Hon fästade sina blickar äfven
vänligt på honom. Han blef häraf liksom
träffad af en ljungeld, det vill säga dödligt
förälskad; han frågade de förbigående den
sköna flickans namn, och man sade honom att