HEY )JDYIMelLe SAL ME NM VALJHULL ACER AVI BLI Vv
upp bättre än det första, sedan jorden genom
brukningen blifvit mjukare och mer tjenlig
för vezetation. Jag tror mig hafva mer än 30
slags goda trädgårdsväxter, som ännu icke äro
kända i denna trakt; deribland trifves sparri-
sen utmärkt väl. Från Holland hade vi med
oss en makalös bönsort, som här ger all-
deles otroligt, så att vi till och med ibland
få 100 de skönaste bönor af ett stånd. Hoi-
ländska ärter hafva vi äfven redan skördat,
och åter satt en del. De Tyska nybyggarne
i Kentucky påstedo, att de icke skulle gå till.
Plommon skola urarta3 emellertid hafva de af
oss satte kärnor kommit upp, till och med
bättre än vid Rebn. Nästa höst ärna vi så
hvete, hvilket vi tillbyta oss emot mais; äf-
ven skola vi söka skaffa oss af den säd, som
som här odlas, för att kultivera. Korn fianes
här icke, likväl kan man utan stora kostna-
der förskaffa sig detsamma. Försköniovgs-pla-
ner felas icke; men det är ännu för bittida att
utföra dem. Förr gafs här i trakten björ-
nar, vargar, buftlar, filfrasar m. fl., men de
synas hafva utvandrat med Indianerna. —
Strängt taget var det en våldsam orättvisa,
att fördrifya Indianerne från deras gamla
boningsorter, från Kentucky, Tenessee och Mis-
sisippi; men efter Amerikanernes begrepp gif-
va åkerbruk och kultur, förutan hvilka menni-
skan icke kan fullkomna sig och uppnå sin
bestämmelse, företrädesrättigheten (summum
jus civilisationis.) Detta är dock att bemant-
la den starkares rätt. Den sanna rättskärle-
ken befordrar civilisationen med tillhjelp af
upplysningen, och icke, såsom Mohamed, med
eld och svärd. I följd af de lidna förföljelser-
oa har Indianernes antal sjunkit ned till 300,000.
Snart skola de vara alldeles försvunna. De,
som bodde i södra staterne, hafva nu alla
blifvit undanträngde till Mexiko. I vår trakt,
der de för två år sedan huserade, äro de li-
kaledes försvunna, Några urhålkade stenar
för att krosså sönder mais, och grafvårdar ef-
ter mördade hvita, som vågade sig i derås
granskap, äro de enda spåren efter deras förra
tillvaro. Stora äro de rysligheter, hvilka de af
hämdlystnad uppflammade Indianerne föröfvat,
isynnerhet i de fyra kantonerna på an-
dra sidan Tenessce (Vestra Kentucky)! De
klappade på hos deras hvita grannar,
och förstodo, under många förevännin-
gar att narra dem ur sina hus, eller att öpp-
na fönstret. Knappt hade den oförsigtige ny-
byggaren räckt ut hufvudet, förrän ett hugg
af deras yxor skilde det från kroppen, hvar-
efter det genast skalperades. Det behöfs blott
några soldater för alt jaga dem på flykten;
ty att öppet och manligt gå fienden till mötes
våga de icke. De äga mer list än mod, och
deras så mycket berömda själsstyrka förmår
nästan aldrig att motstå ett glas bränvin, Al-
la förbrytare, som lyckas rymma, nedsätta sig
hos Indianerna, hvilka i dem se bröder i olyc-
kan. Huru ofördelaktigt ett sådant sällskap
måste verka på deras moralitet, behöfver icke
nämnas. De äro icke mer hvad de voro för
tjugu år sedan; femtio år härefter torde det
väl icke finnas någon lemnirg af deras stami
TJonionen. De antaga alla Europeernes laster