eit laktlum, som ertarenneten och mstorien Destyrker. Hvem erinrar sig icket. ex. den mängd af mordgerningar. som för några år sedan här i Stockholm voro samtidiga med det bekanta slagtarhusmordet, utan att dessa ohyggliga broti Hkväl sedan mera äa vanligt hemsökte vår stad: och likaså, huru åter ett par år derefter en mängd rån och grofva inbrottsstölder begingos i södra Sverige, hvilka sedan åter för några år mindre afhördes. Man bör således i detta fall icke göra sig större farhågor, än förhållandet verkligen påkallar. Ganska sannolikt är det emellertid att brottens, särdeles tjufnadernas, antal i hufvudstaden, på de senare åren efterhand tilivixt, så framt man cj går tillbaka ända till den tid, då gardesregementernas manskap till en stor del bestodo af sammanrafsade brottslingar, som numera ej få användas till krigstjeost. Alt orsaken Hill någon del måste sökas 1 korrektionsinrättnivgarnas bristfälliga organisation, der, emot allt sundt förnuft, personer, som intagas endast i brist af laga försvar, utan att hafva begått något brott, dagligen få sammanlefva och konversera med utstuderade missdådare, är så tydligt, att det vore förgäfves att bestrida deana verkan, hvilken ovillkorligen skall fortfara, så länge icke korrektioasinrättniogen förvandlas till hvad den bör vara, en verklig straffanstalt, i förening med upphäfvandet af de hittills brukliga kroppsstraffen, och särskilta arbetshus, eller ålminstone arbetsafdeluivgar inrättas för dem, som endast i brist af försvar betagas sin frihet Men att anse den enda orsaken ligga häri vore. utan tvifvel att förbise flere andra lika. vigtiga anledningar, hvilka ligga uti proceduren af hbärvarande brottmåls-lagskipning wid poli sen och underdomstolarna. Den förnämste af dessa anledningar består i vår tanka uu ået alltför öfverdrifna nit, polisen härstädes visar att arrestera, äfven för de minsta förbrytelser eller på den obetydligaste anledning till brottslighet. Vi skulle nemligen kunnua citera, icke ett utan flere hundrade exempel, då personer blifvit icke allenast bäktade, utan äfven en långre tid qvarhållna i fängelse, för blott snatteri af några få skillingars värde, och vi känna nyligen ett sådant exempel på tvenne personer, som sultit häktade uti näre tremne måneder, hvarefter den ene af Hof-Rätten frikändes, och den andre dömdes att böta fyra-skillingar. Vi påstå visserligen icke, att detta Lestämdt kan kallas en olaga arvestering, då det sker å persover, som gjort sig skäligen misstänkta för tillgrepp af andras egendom, om också till minåre belopp; men betraktadt från synpunkten af en nödig omtanka för moralitetens beforårande eiler blotta menskligbetskönslan hemstälia vi, om en sådan arresteringsmani ionefattar ett klokt bandlingssätt? Med våra ännu bestående hårda kriminallagar, som för hyarje engång bestraffad brottsling snart sagdt stänga all återväg till samhälvet, och med det usla tillståndet i hufvudstadeas trånga fängelser, der under ransakningstiden fångarne måste blanduom hvarandr a merendels utan afseende på graden af deros brottsliehet, samt sålunda öfverlemnas till en vexelundervisning, som omöjligen kan verka